A Day In The Life – Beatles hallucinatoriska crescendo

A Day In The Life – Beatles hallucinatoriska crescendo

1967 har i efterhand, med rätt eller orätt, kallats The summer of love. Det var då den psykedeliska musiken och rörelsen fick som mest uppmärksamhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. [https://sverigesradio.se/play/program/3315?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_klassikern] The Beatles låg alltid i fas med sin samtid och tycktes med nästan kuslig precision ligga steget före. De var aldrig sena med att utveckla sin musik. Ett ungt pojkband med trallvänliga men nyskapande och originella låtar, med hysteriska följarskaror på båda sidor Atlanten, som till slut tröttnade på trycket från eviga konserter med skrikande fans och drog sig tillbaka till studion. Där de i någorlunda lugn och ro kunde utveckla musiken till rent visionära höjder. Ludvig Josephson berättar om hur A Day In The Life både bokstavligt och metaforiskt, blev ett magnifikt crescendo.

To kill a mockingbird – en bok som kommer att läsas för evigt

Ett sekel efter hennes födelse är den amerikanska författaren Harper Lees debutroman från 1960 en nationalklenod i USA. Men själv trodde hon ingen skulle vilja läsa hennes bok. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. [https://sverigesradio.se/play/program/3315?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_klassikern] 2007 fick den amerikanska författaren Harper Lee ta emot presidentens frihetsmedalj av George W Bush. ”To kill a mockingbird är en roman som kommer att läsas för evigt”, sa han då. Och han verkar ha rätt. Harper Lee gav ut sin uppväxtskildring, som utspelar sig i den amerikanska södern, 1960. Snabbt blev boken, som skildrar rasism, könsfrågor och klasskillnader, både en Oscarsvinnande film och en amerikansk nationalroman. Fortfarande lär den sälja i en miljon exemplar om året. Och den anses fortfarande så provokativ att den toppar listor över de oftast förbjudna böckerna i amerikanska skolor varje år. Inte ens den omdebatterade och mycket oväntade uppföljaren har förstört romanens status. En klassiker av Lina Kalmteg. I inslaget hörs: Inspelning från mottagandet av presidentens frihetsmedalj 2007, radiointervju med Harper Lee 1964, nyhetsklipp från CNN 2015 och en dialog ur filmen ”To kill a mockingbird” med Gregory Peck.

Solaris – sciencefiction-romanen som fick en egen stjärna

Fredrik Wadström om den polske science fiction-författaren Stanislaw Lems roman Solaris från 1961. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. [https://sverigesradio.se/play/program/3315?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_klassikern] En psykolog skickas till en rymdstation vid den avlägsna planeten Solaris där någonting tycks ha hänt med dem som arbetar där. När han kommer fram upptäcker han att den levande planeten har börjat skicka så kallade besökare till forskarna på rymdstationen. Det handlar inte om drömsyner utan om levande varelser - speglingar - hämtade från var och ens inre värld av minnen och fantasier. Huvudpersonens ”besökare” visar sig vara en tidigare flickvän som tagit livet av sig för flera år sedan, men som nu dyker upp i en kopia. Stanislaw Lem debuterade på 1940-talet och skrev ”Solaris” under sin allra mest produktiva period under åren efter Stalins död. Han upptäckte tidigt att det censuren i det kommunistiska Polen inte var lika hård mot science fiction som den var mot annan litteratur. ”Solaris” har blivit känd för en ännu större publik genom den sovjetiske regissören Andrej Tarkovskijs filmatisering från 1972, en film som Stanislaw Lem själv inte tyckte om. Nya rön i vår tid i forskningen kring Stanislaw Lems judiska bakgrund visar tidigare okända kopplingar till Förintelsen på 1940-talet, något som nu väcker frågor kring hur vi kan läsa hans böcker om rymden och framtiden.

Jag bor i Sverige – Sonja Åkessons legendariska blandbok om ensamheterna

Sonja Åkesson kallades folkhemmets skaldinna och diskbänksrealist medan hon klippte sönder språket, var på uppläsningsturnéer i blommiga bussar och uppträdde på nattliga soaréer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. [https://sverigesradio.se/play/program/3315?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_klassikern] 1966 kom hennes åttonde bok, "Jag bor i Sverige". Det var en sorts blandbok med scentexter tänkta att sjungas. På omslaget en nerklottrad pressbyråkiosk, här är högar av prylar som ligger och skräpar i de desperat pyntade vardagsrummen, mammorna som har fått nog, de ensamma barnen, de urvattnade orden. Och här finns flera av de dikter som levt kvar som Självbiografi, Åkej, Öron och den konkretistiska Neeeeijjjj. En Klassiker av Katarina Wikars. Medverkar gör poeten Lina Ekdahl och ur arkiven poeten Jenny Tunedal, Sonja Åkesson och Lawrence Ferlinghetti.

Orwells roman 1984 omläst – distraktionen som disciplin

Göran Sommardal lusomläser George Orwells überikoniska roman från 1948. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. [https://sverigesradio.se/play/program/3315?utm_source=thirdparty&utm_medium=rss&utm_campaign=episode_klassikern] Är den dystopi som Orwell såg i parollerna ”Frihet är slaveri” och ”Okunnighet är styrka” samma värsta som vi tror oss se idag? Är inte den all­seende teleskärmen i 1984 till sin funktion bara bedrägligt likt tv- och datorskärmarna, paddorna och lurarna i vår egen värld? Och innehåller hans ursprungliga roman en annan föreställning av samhällets topp och botten än den vi tar för givet? När Eric Blair, alias George Orwell, strax efter Andra världskriget skrev 1984 var det inte bara med de kommunistiska regimerna bakom järnridån i åtanke. Den ”utopiska” tillvaron där hade han redan berättat om i sin fabelartade roman Djurfarmen. När han tog itu med sin skräckvision av ett socialistiskt Storbritannien - Engsoss - tog han i hög grad sin utgångspunkt i det klassamhälle efterkrigstidens Förenade Kungariken utgjorde. 15% över- och medelklass och 85% arbetarklass. Som inbiten men desillusio­nerad marxist såg han fortfarande massorna som den enda revolutionära kraften, samtidigt som de övre 15% var de som intellektuellt skulle omprogrammeras. De övriga 85% var mer villkorligt dömda till effektiv underhållning.         Huvudpersonens Winstons älskade Julia var själv en av de som skötte berättarmaskinerna, som skulle producera de skrönor som skulle hålla plebejerna på gott humör mellan de lika välorganiserade hatstunderna och hatveckorna.     Som uppläsare hör vi Ulph Nyström.