Radiopsykologen

Sannas pappa betydde allt för henne. Så plötsligt dog han, oväntat och alldeles för ung. Åren de går men sorgen lättar inte. Sannas pappa fanns alltid där, både för familjen och för andra. Vid sextio års ålder dog han i sömnen. Sanna tror att pappas kropp och själ var sliten efter all omsorg om andra. - Hade jag lyckats få honom att tänka lite mer på sig själv så hade han kanske inte dött, säger Sanna. Hur kan Sanna lätta på skuldkänslorna som hänger så tungt över henne? Detta är säsongens sista avsnitt av Radiopsykologen, som nu tar ett långt sommaruppehåll. Det är också Lasse Övlings sista samtal som Radiopsykolog - 101 starka samtal har det blivit, varmt tack Lasse!

Utifrån sett har Nina allt - familj, vänner, hus och karriär. Men inuti är hon djupt olycklig och kraschar, om och om igen. Det kan börja med ett mjölkglas som spills ut. Nina blir först arg, sen kommer utmattningen och hon kan inte gå upp ur sängen på en vecka. - Luften går ur mig och jag orkar inte med varken barnen eller min man. Jag vill bara att alla ska försvinna, berättar Nina. Hon har varit sjukskriven flera gånger och ändå lyckats komma tillbaka till vardagen. Men sen har hon kraschat igen. Hur ska Nina göra för att bryta mönstret?

Karin tror alltid det värsta. Blir hon det minsta sjuk förbereder hon sig för begravningen. Behöver det vara såhär? Oron har funnits med Karin hela livet. När hon var liten oroade hon sig ständigt för att hennes mamma skulle dö. - Mamma var hypokondriker och talade ofta om att hon skulle dö, berättar Karin. Naturligtvis är jag påverkad av det.

Malin, 47, vill inget hellre än att höra till. Längtan är så stark att hon är beredd att göra allt för sin partner. Det blir kvävande och istället blir hon lämnad gång på gång. Nu har Malin gett upp hoppet om att ha en kärleksrelation som varar. - Det är för jobbigt att knyta an när jag hela tiden tror att det ska ta slut, säger hon. Men varifrån kommer den starka skräcken att bli lämnad?

Rune, 23, vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Men istället har han fastnat i ersättningar och utanförskap. Han tycker att ingen lyssnar på honom. - När jag säger att jag vill jobba och slita i samhället så känns det som om de bara skrattar åt mig, berättar Rune. Han har bedömts inte kunna jobba och istället fått plats i en verksamhet där han tjänar femtio kronor om dagen. Nu har Rune precis startat eget och försöker gå sin egen väg. Men hur ska han hålla liv i sin nyvunna självkänsla?