En visa om ett brott

A story of how friendship turned fatal, public outrage, and a grim chapter in the annals of Swedish history. The story about the harrowing events of the night between October 6 and 7, 1899, when office clerk Th. J. Sallroth brutally murdered his friend, station inspector E. E. Cederberg, in Johannishus. This shocking crime sent waves of horror throughout Sweden, capturing widespread media attention and inspiring somber ballads that echoed the tragedy. Join us as we explore the details of this chilling murder, the sensational coverage it received, and the dramatic conclusion where Sallroth became one of the last individuals to face execution in Sweden. #murderballads #truecrime #truecrimehistory #skillingtryck #murder #crime #execution

A story of the Östersund murder of 1891. Edla Hedin, the murderess and poisoner, put an end to her husband, Johannes Michael Michaelsson-Hedin, in a shocking act that left the community reeling. Was it a crime of passion fueled by jealousy, or did the intense psychological strain of pregnancy drive Edla to commit this heinous act? #murderballads #truecrime #truecrimehistory #skillingtryck #murder #crime #execution

[http://media.envisaomettbrott.se/2022/05/Skarmavbild-2022-05-08-kl.-12.58.19-scaled.jpeg] [http://media.envisaomettbrott.se/2022/05/Skarmavbild-2022-05-08-kl.-13.04.35.jpeg]

Välkommen till ”En visa om ett brott” en podcast om skillingtryck, det vill säga 17-, 18 och det tidiga 1900-talets true crime. I varje avsnitt får ni höra en visa om ett brott som hände för länge sedan och den sanna historien om brottet. För att ge dig en fingervisning om huruvida du kommer uppskatta den här podden eller inte så citerar vi Boktryckaren Andreas Sylvenius år 1802. ”Dessa visor äro icke skrivna för läsare av en bildad smak eller av en fin moralisk känsla, utan för den råaste och lägsta folkhopen”. https://www.youtube.com/watch?v=YW_eoySeVKg Den du nyss hörde berätta heter Christina Ljunggren, och är vår gäst i detta specialavsnitt. Förutom hennes berättelse om mordet har Christina och hennes man Lars spelat in musiken till avsnittets skillingtryck. Vill ni lyssna mer på deras musik så har gruppen Boda Mollkapell [https://www.facebook.com/BodaMollkapell/] som de är med i spelat in en skiva. Vi frågade Christina hur minnet av mordet i Segolstorp lever kvar idag på orten och bland ättlingarna till det mördade paret. I Segolstorp i Långseruds socken i Värmland låg en liten stuga där ett par bodde tillsammans under många år. Deras namn var Anders Jansson och Maria Larsdotter. Stugan låg avsides, mellan två bergåsar i närheten av Fjällsjön. Både Anders och Maria var födda och uppväxta i trakten. De gifte sig i början av 1851 när de var 28 respektive 24 år gamla. Tillsammans fick de snart två söner: Anders och Johannes. Paret var uppfostrade i torftighet och de mest enkla seder. De levde i all enkelhet på vad jorden och fisket gav. Kaffe, tändstickor och fotogen kan hända att de använde när det kom främmat. Men aldrig för egen del. I Boken om Långserud från 1996 berättar Göran Olsson att när en grannfru en gång erbjöd Maria en ask tändstickor tackade Maria nej och bad istället få lite salt. Salt var nämligen inget de köpte, utan de bad istället i affären om att få den överblivna saltlaken ur silltunnorna. Istället för att använda tändstickor slog de eld med flinta. Vid en första anblick kunde man tro att paret var mycket fattiga, men så var inte alls fallet. Tvärt om! Anders verkar ha haft en näsa för affärer. I Nya Wermlands-Tidningen år 1889 finns följande beskrivning av Anders: ”Gubben […] är af gamla stammens ‘skrot och korn’, likaså gumman.” Från början ägde de ganska litet men hade skaffat sig flera egendomslotter. I artikeln beskrivs det även hur gubben är en samlare av tenn och koppar. Det går att se på ett fotografi som finns sparat, där paret sitter i sitt kök intill den vägg som var Anders egna ”tenn- och kopparmuseum”. [http://media.envisaomettbrott.se/2020/04/Anders-Jansson-och-hustrun-Maria-på-Segolstorp-mördade-1-jan-1903-1024x683.jpg]Vykort föreställandes de mördade makarna Jonsson i sitt hem i Långserud (Värmland). John Fröbergs konstförlag, Finspong. Skannat av Helena Johansson. Bilderna som nämns i avsnittet finns upplagda på envisaomettbrott.se, Fotot på Anders och Maria skickades till oss av Helena Johansson som är intresserad av och väldigt kunnig om Långseruds socken med omnejd. Helena berättar även att de klenoder som Anders samlade på sig säkerligen var saker han köpt eller bytt till sig, men att folkpratet var att det också var mycket av det som satts i pant och som låntagaren sedan inte lyckats köpa tillbaka. Vilket Helena menar ger en inblick i hur saker och ting fungerade på den tiden. I den muntliga traditionen används även ordet Hänsynslös för att beskriva Anders. Det berättas att Anders bror fick böter för hembränning. För att kunna betala dessa fick han låna pengar av Anders, vilket slutade i att Anders tog broderns gård så att han blev ställd på bar backe. När paret blev äldre, försökte deras släktingar och grannar övertala dem att flytta till en plats som inte var så avsides. Men trots detta stannade paret i sin lilla stuga vid Fjällsjön, ända fram till sin sista stund. Vi läser ur beskrivningen av makarna i Seffletidningen den 28 januari 1903: ”Den äldste sonen, arrendatorn Anders Andersson å Gullsjö, dog för 3 à 4 år sedan vid cirka 50 års ålder af tuberkulos och dessutom hade han magsår. Den andre sonen, hemmansegaren Johannes Andersson, dog för 8 år sedan cirka 45 år gammal, äfven han i tuberkulos. Dessa söner voro friska och arbetsdugliga i många år efter det de lämnade hemmet, där de väl fått lära arbeta, men hade rikligt med mat. Snåla voro nog de nu döda makarna, men de vora redbara och i allt rättvis, dock mycket egensinniga. Deras hem var ett urgammalt bondehem, sådana dessa troligen voro på 16- och 1700-talen och envist vidblefvo de föresatsen att där kvarbo till sin död. Talrika varningar att icke kvarbo på ett så ensligt ställe, då de ständigt under senare åren veterligt innehade större pänningesummor, lämnades obeaktade. Äfven sonen Anders Andersson sökte förmå dem att flytta, men omöjligt. De satte en obegränsad tillit — så synes det — till mänsklighetens redbarhet. De riglade aldrig dörren om natten. Ett annat exempel på egensinne var, att då man bad honom insätta pänningarna på banken svarade Anders Jonsson, att han måste vid insättning å kapitalräkning betala stämpelafgift […] Att de ej fruktade för grannarna och traktens befolkning var ej underligt, ty dem kände de, men äfven den enda främling, man hörde dem uttala fruktan för, var den, som också tog deras lif, nämligen [Alfred Andersson] Engström. Det var efter hans första besök söndagen före jul, som gumman sagt: ’Då kommer han väl och slår ihjäl oss gamla stackare’.” Alfred Andersson Engström föddes 1865 i Gillberga socken i Värmlands län. Han föddes som andra barnet i en syskonskara av fyra. När Alfred var fem år reste hans pappa till Amerika där han sedan stannade och lämnade mamman kvar med fyra barn. Redan vid nio års ålder flyttade lille Alfred ifrån sina familj och till andra boenden i Gillberga. Vid 20 års ålder flyttade han till Stockholm. År 1892 dog Alfreds två år äldre bror av dödsorsak ”idioti”. I Stockholm tog han värvning vid artilleriregementet där han stannade i fyra år. Därefter följde en tid då Alfred flackade mellan olika ströjobb samt in och ut ur fängelset. Under perioden runt 1891 till 1902 blev han arresterad och dömdes sex gånger för brott som stöld och förskingring. I Stockholmspolisens och Fångvårdsstyrelsens register finns två fotografier av Alfred bevarade. Båda bilderna hittar du på poddens hemsida, envisaomettbrott.se eller på youtubekanalen med samma namn där skillingtrycket från detta och tidigare avsnitt finns i sin helhet. [http://media.envisaomettbrott.se/2020/04/SE_SSA_0023_01_FXIb_bild-3394_stitch-1024x851.jpg]Alfred Andersson Engström i Stockholmspolisens register 1894 [https://sok.stadsarkivet.stockholm.se/databas/stockholmspolisens-spaningsfotografier-1869-1920/Visa/alfred-andersson-engstrom/11487?sidindex=63] (Stockholms stadsarkiv). [http://media.envisaomettbrott.se/2020/04/Engstrom1897-698x1024.png]Alfred Andersson Engström i Fångvårdsstyrelsens register 1897 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/B0000953_00058] (Riksarkivet). Någon gång vid midsommartid sommaren 1902 träffade Alfred en kvinna som han blev förälskad i. Hon hette Augusta Olsson eller Olsdotter (hon verkar ha använt båda efternamnen). Augusta var 16 år yngre än sin fästman. Hennes liv är svårare att följa i arkiven. Hon föddes i hemmanet Mangen (även kallat Mången) i Gunnarskogs socken. Augusta föddes som en oäkta dotter till Johanna Nilsdotter Under hela sin uppväxt flyttade Augusta och hennes mamma nästan årligen runt mellan olika bostäder i Arvika. Vid 19 års ålder fick Augusta en oäkta son, lille Oskar Fritiof. En poliskonstapel Renström berättade senare att Augusta Olsdotter fört ett utsväfvande och lättsinnigt lif samt att hon tidigt blev moder. Paret bodde en tid i Arvika hemma hos Augustas mor, men innan jul var de på besök hemma hos Alfreds mor i Gillberga i Värmland. Under sin vistelse i Värmland livnärde sig Alfred på att gå runt i bygden och sälja tyger och färdigsydda kläder. Och det är på så sätt vi nu återvänder till den avsides belägna stugan i Segolstorp. ---------------------------------------- Det var Söndagen näst före jul år 1902 då Alfred Andersson Engström och hans fästekvinna Augusta Olsson hade stannat till i torpet i Segolstorp för att fråga om vägen samt få lite kaffe. Alfred hade sett sig om i stugan som bestod av en förstuga samt två rum därinnanför. Det ena av rummen verkade vara ett förvaringsrum där de gamla makarna samlade en mängd gamla föremål, mest tallrikar och stop av koppar och tenn. Det andra rummet tycktes vara makarnas egentliga bostad där det det var rent och snyggt. Alfred noterade att mannen i huset var halt och använde krycka. Vid detta första besök hos paret Anders och Maria hade Alfred och Augusta fått intrycket att det gamla paret levde fattigt. Men när de nämnde detta i en av grannstugorna hade folket där berättat att så inte alls var fallet. Tvärtom – paret i Segolstorp var mycket förmögna och hade för vana att förvara stora summor kontanter hemma. Någon av dagarna mellan ankomsten till Gillberga och nyårsafton hade Alfred och Augusta varit ute och vandrat mellan Kallbäcken och Rinterud. Utkomna från Kallbäcken hade Alfred sagt till Augusta: ”det skulle allt vara bra att ha de där pängarna du Augusta. Vi kunde gå och köpa oss ett par liter brännvin och fylla makarna och sedan taga vi så mycket vi komma öfver.” ”Ja”, svarade då Augusta, ”och tänk vad bra det vore om vi hade litet gift att blanda däri”. Alfred påstod senare att han inte visste om Augusta skojade eller inte om det där med giftet. Men hur som, så beslutade de att göra slag i saken. De skulle råna Anders och Maria i Segolstorp. När de båda på nyårsdagen gick på vägen mellan Kärnet och Segolstorp hade Augusta frågat Alfred, ”huru skola vi gå till väga” Som svar fick hon: ”Åh, det blir nog någon råd.” ”Jag önskar”, sade Augusta, ”att vi hade någon spåkäring här, så fingo vi se, om detta komme att utfalla väl.” Klockan sex på kvällen gick de mot Segolstorp. Planen var att Alfred skulle erbjuda mannen i huset, Anders, att köpa en rock. När Anders tog fram pengarna skulle Alfred se var gamlingarna gömde sina pengar. Alfred kom in i stugan, och erbjöd Anders den fina rocken. Efter något köpslående kom de överens om en summa. Men Anders hade inte jämna pengar och föreslog istället att betalningen skulle skjutas upp till en annan dag. Alfred och Augusta hade därefter lämnat stugan. Det äldre paret satte sig framför den öppna eldspisen tillsammans. När Alfred hade gått ut från stugan sa han till Augusta ”Det går icke som du ser”, varpå Augusta svarade, ”du får bära dig åt hur du vill, bara jag får pängar”. När Alfred hade varit i förstugan hade han sett en yxa. När han nu återvände till stugan och steg in plockade han upp yxan. Först möttes han av Maria. Alfred lyfte yxhammaren och slog henne med två slag i huvudet. Efter det första slaget hade hon uppgivit ett kort skrik, men efter det andra slaget hade hon fallit ihop livlös på golvet. Augusta väntade utanför stugan och befann sig nu på den frusna sjön. Hon var inte längre bort än att hon kunde höra skriken. Alfred gick därefter fram till Anders som var ofärdig och mindre rörlig än mannen som kom emot honom. Anders hade ingen chans att försvara sig. Alfred slog även honom i huvudet med yxhammaren. Anders föll i den öppna spisen där brasan brann för fullt. Hans kläder fattade snart eld. Alfred gick nu till platsen där han tidigare sett Anders ta fram pengarna för betalning av rocken och fann där flera tusen kronor. När Alfred tagit pengarna gick han tillbaka till den döde Anders och drog ned honom på golvet tillsammans med innehållet i eldhärden. Alfred lämnade därefter stugan och möttes upp med Augusta och de begav sig därifrån. De tog vägen över Fjällsjön. Planen var att spendera natten hos Alfreds mamma för att därefter resa vidare för att så småningom ta båten från Göteborg mot Amerika. De vände sig om en gång på isen och såg upp mot stugan. Endast ett lätt sken kunde ses i stugans fönster. När de kom en bit längre bort vände de sig om igen och kunde nu se hur hela himlen lystes upp åt det håll där Segolstorp låg. Vid halvtiotiden på kvällen stannade Alfred och Augusta till vid Eva Erikssons bostad Helgmanserud. De knackade på och bad att få växla fem kronor, vilka Alfred nu tänkte betala, då de skulle resa följande dag. Eva bad dem stiga in, men de tackade nej till denna inbjudan på grund av att stugan var fylld av främmande. Paret gick därefter hem till Alfreds mor i Rotvik. Alfreds mor Maria Sofia berättade senare att hon tyckt att Augusta hade betett sig som vanligt denna kväll, men att hennes son hade varit ovanligt tyst och nedslagen, liksom om han varit sjuk. Hon hade även noterat att han satt och sydde på något klädesplagg men också tänkt att detta var något han ofta brukade göra. I själva fallet hade Alfred suttit och sytt in de stulna pengarna i sin rock. Dagen därpå när grannarna kom till brottsplatsen fann de stugan helt nedbrunnen. I ruinerna fann man de förkolnade resterna av Anders Jansson och Maria Larsdotter. Utanför stugan fann man fotspår och tillkallade kronolänsman Carl Lindh. De närvarande följde spåren från den nedbrunna stugan till ett hemman i Rotvik. Där fick länsman veta att Alfred Engström och Augusta Olsson hade tagit skjuts till hemmanet Kik i Gillberga och därifrån fortsatt till fots söderut inåt Näs härad. Lindh kontaktade därför kronolänsmannen i Näs härad, Elof Nordlindh, och tillsammans tog de upp jakten på mördarna. Alfred och Augusta hade tagit skjuts från Knöstad till Rolfserud i närheten av Säffle där de planerade att tillbringa natten. De såg till att hoppa av sin skjuts mitt på landsvägen så att skjutskarlen inte skulle veta vart de gick den sista biten. Nu var det dags att sätta sprätt på lite av pengarna. I Säffle hade de sedermera spenderat närmare 300 kronor på bland annat kläder innan de beslöt att söka rum för natten. De begav sig till en fabriksarbetare i Rolfserud som Aldred kände och kom fram vid 6-tiden på kvällen. Vad Alfred inte visste var att de båda kronolänsmännen var dem hack i häl. När dessa frågade socknens fjärdingsman om han kunde tänkas veta var Alfred Andersson Engström kunde tänkas uppehålla sig om han var på besök i trakten hade fjärdingsmannen sina aningar. Vid klockan fyra på morgonen slog poliserna till. Kronolänsmännen Carl Lindh och Elof Nordlindh grep brottslingarna och genomförde sedan ett polisförhör. Augusta var dock kvicktänkt och gömde den större delen av pengarna inuti sin håruppsättning. Poliserna fann därför först endast 200 kr. Under förhöret genomförde poliserna en kroppsvisitering och då anträffades hela 2400 kr, dvs en 1000-kronorssedel, 13 stycken 100-kronorssedlar samt 10 stycken 10-kronorssedlar. Totalt fann man 2 664 kr på paret. Förhöret, med ett kort avbrott för middagen, varade omkring 9 timmar. Därefter kom bekännelsen. Vi läser ur Karlskoga tidning den 10 januari 1903: ”Qvinnan visar ett spotskt lynne och nekar delvis. Mannen påstår att det är hon som lockat honom att begå de ohyggliga brotten. Han visar ånger och har uppgifvit att han inser vilket straff som väntar honom. Mordgärningen har naturligtvis väckt mycket uppseende i trakten, där så grofva förbrytelser som denna förut varit sällsynta.” Följande dag häktades brottslingarna och förpassades till länsfängelset i Karlstad i avvaktan på rannsakning inför Gillbergs häradsrätt. Medan fångvaktaren hade uppmärksamheten på annat håll under tågets uppehåll vid Skåre station passade Augusta på att vända sig till Alfred med en bedjan: ”säg ingenting”. Och till en början följde Alfred hennes uppmaning. Den första rannsakningen ägde rum den 27 januari 1903 Inför Gillbergs häradsrätt på tingsstället i Heljebol. Hundratals människor hade samlats för att för egen del få bevittna händelsen. Tidningar över hela landet skrev om händelsen. Här är ett citat ur Alingsås tidning den 30 januari. ”Dubbelmordet i Segelstorp Inför Gillbergs häradsrätt hölls i tisdags på tingsstället i Heljebol ransakningen med de för dubbelmordet på de gamla makarna i Segelstorp häktade fd artilleristen Alfred Engström och hans fästekvinna Augusta Olsdotter. Engström ingaf till rätten en skriven bekännelse, vari han som motiv till dådet uppgaf ett förvirrat själstillstånd och ett förtvivladt pänningbetryck. Sin fästekvinna fritog han från all delaktighet i brottet. Olsdotter däremot erkände att de handlat i samförstånd. Och vid konfrontationer med henne medgaf Engström att detta var sant. Penningarna behöfde de för att kunna gifta sig med varandra och de hade haft för afsikt att med första begifva sig till utlandet. Målet uppsköts för vidare utredning till den 17e februari.” Den andra rannsakningen i målet hölls tisdagen den 17 februari. Vi läser ur Seffletidningen den 25 februari: ”Långserudsdramat. (Ur N. V.-T. [alltså Nya Wermlands-Tidningen]) Förnyad ransakning hölls i tisdags inför Gillbergs häradsrätt i tingshuset Helgebol med de för dubbelmordet i Segolstorp häktade fd artilleristen Alfred Engström och dennes fästekvinna Augusta Olsdotter. Som rättens ordförande fungerade e.o. notarien K.G. Vestholm och som allmän åklagare t.f. länsmannen Karl Lindh. Nu, liksom förra gången, voro tingssalen och angränsande rum till trängsel fyllda af åhörare och minst ett hundratal måste stanna utanför lokalen. Efter det protokollet från förra ransakningen upplästs och de båda anklagade af domaren tillfrågats, om de hade något att invända, inlämnade Engström ett af honom i fängelset affattadt skrivelsetillägg till föregående bekännelsen a följande innehåll: ’Jag vill härmed i all ödmjukhet erkänna allt, då jag nu står inför rätten. Min förra bekännelse är fullt riktig, utom det att Augusta är medveten om mitt brott och ber att få erinra om, att samtalet på vägen mellan Kallbäcken och Rinterud egde rum på det förra stället och icke på det senare, nämligen Rinterud, där vi fingo veta att de gamla hade pängarna förvarade i en chiffonier. Förra gången hade jag ett stort och ett litet samvete, nämligen Gud och Augusta, men nu har det lilla samvetet försvunnit och återstår endast det stora, nämligen Gud. Vidare vill jag tillägga, att det är mycket svårt att säga något ondt om Augusta, ty jag har uppriktigt älskat henne och äfven vill jag ogärna yppa något, som icke leder till hennes förmån.Tillika smärtar det mig mycket att Augusta hela tiden handlat svikligt emot mig, ty då vi blefvo anhållna i Seffle, tog hon genast pängarna och gömde dem i håret, för att sedan njuta af dem så mycket som möljigt och låta mig däremot lida.’ […] Engström förklarade slutligen att det var ånger öfver brottet, som dref honom till denna fullständiga bekännelse. Under hela ransakningen föreföll Engström till ytterlighet lugn och kallblodig samt afgaf — flera gånger under småleende — sina svar med klar, lugn och tydlig stämma. Augusta Olsdotter däremot föreföll mycket likgiltig och frånvarande. Efter att i detalj hafva förnekat snart sagdt allt, som lades henne till last, erkänner hon med en gång allt hvad Engström påbördar henne och förefaller det, som denna hennes bekännelse mera vore afgifven, icke af ånger eller samvetskval, utan snarare helt mekaniskt för att få slut på det hela.” Efter ytterligare en vecka gav häradsrätten sitt utslag, som telefonerades Till Seffle-Tidningen för att domen skulle kunna inkluderas i artikeln den 25 februari: ”Slutransakning med de tilltalade hölls i går, och dömdes Engström att mista lifvet genom halshuggning och Augusta Olsdotter till 10 års straffarbete. Engström mottog domen med lugn, hvaremot Augusta Olsdotter anmälde missnöje med densamma.” Den 1 mars jordfästes Anders Jansson och Maria Larsdotter. En stor människoskara var närvarande och Komminister A Olsson höll ett ”till själapröfning manande griftetal i anslutning till bibelorden ’Gud misskunde sig öfver mig syndare’.” Den 7 maj fastställde Svea hovrätt utslaget Gillbergs häradsrätt. Några veckor efter hovrättens dom lämnade Alfred Engström in en nådeansökan. Vi läser ur Hallandsposten den 26 maj: ”Rånmördaren tigger om nåd Karlstad den 25. Den för rånmordet i segelstorp till döden dömde förre artilleristen A Engström har nu till Kunglig majestät ingivit besvär öfver Svea hofrätts utslag den 7 dennes. Engström söker i sin skrift göra gällande, att han villigt vidgått sina brott samt hemställer om sådan ändring i domen att straffet bestämmes till straffarbete. Om Kunglig majestät likväl skulle finna att han förkylt sitt lif, anhåller han att af nåd få försona sina brott med straffarbete.” Och så blev fallet, kungen gav sitt bifall att förskona Engström från dödsstraffet och tillätt honom istället avtjäna sitt straff med ”lifstids straffarbete och ständig vanfrejd.” Alfred Andersson Engström tillbringade tio år i Långholmens fängelse innan han avled till följd av tuberkulos. Vi har inte lyckats hittat några spår efter Augusta och hennes familj efter rättegången. Enligt Gösta Olsson mildrades hennes straff eftersom hon väntade barn. Efter avtjänat straff flyttade hon till Småland och blev där en ”ansedd kalaskokerska”. Stort tack till Christina Ljunggren som berättade för oss om dubbelmordet i Segolstorp, och till Lars Ljunggren som tillsammans med Christina spelat in musiken till avsnittet. Stort tack också till Helena Johansson. Helena som är intresserad av och kunnig om Långseruds socken med omnejd har varit till stor hjälp då hon har skickat oss en hel del material, bland annat fotografiet på paret Anders Jansson och Maria Larsdotter. Mycket av det vi vet om Anders och Maria i Segolstorp kommer från artiklar skrivna av Helena Johanssons föräldrar, Gösta och Sylvia Olsson som skrivit om händelsen i Segolstorp. Alla källor till dagens avsnitt hittar du i avsnittetss beskrivning och förstås på www.envisaomettbrott.se. Skillingtryckket från detta och tidigare avsnitt har vi också laddat upp på YouTube, följ länkarna från hemsidan eller sök på ”En visa om ett brott”. Musiken till dagens avsnitt är inspelad av Christina Ljunggren på Cittra samt Lars Ljunggren på fiol. Visan heter ”Dubbelmord i Vermland” och sjungs till melodin Mossbelupen hydda, även känd som Kors på Idas grav. I boken om Långserud del II, utgiven av Långseruds hembygdsförening 1996, finns denna och ytterligare en visa om händelsen återgivna. Det framgår dock inte när visorna skrevs eller av vem. Stort tack också till Viktor Kronmar som har mixat ljudet till dagens avsnitt och såklart stort tack till dig som lyssnat! KÄLLOR TIDNINGSARTIKLAR * Alingsås tidning 1903-01-30 * Falukuriren 1903-05-11 * Göteborgs Aftonblad 1903-01-05 * Hallandsposten 1903-02-18, 1903-05-26 * Karlskoga tidning 1903-01-10, 1903-03-06 * Norrlandsposten 1903-01-28 * Nya Wermlandstidningen 1889-01-24 * Seffletidningen 1903-01-07, 1903-01-28, 1903-02-25 * Stockholmstidningen 1903-07-31 * Upsala nya tidning 1903-02-25 OTRYCKT MATERIAL Gillbergs häradsrätts arkiv, rättegångsprotokollen AIa:88 och AIb:6. Värmlandsarkiv, Landsarkiv för Värmlands län. ANDERS JANSSON OCH MARIA LARSDOTTER * Anders och Maria i dödsboken https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048251_00040 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048251_00040] * Folkräkning 1890. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Folk_917034-019 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Folk_917034-019] * Husförhörslängd familjen Anders Jansson 1861–1865 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0038180_00472 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0038180_00472] * Parets son Johannes födelse https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048233_00101 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048233_00101] * Lysning för paret, https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037322_00067 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037322_00067] ALFRED ANDERSSON ENGSTRÖM * Alfreds död https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019533_00084 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019533_00084] * Folkräkningen 1910: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Folk_101012-263 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Folk_101012-263] * Fångvårdsstyrelsens register över frigivna strafffångar https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/B0000953_00058 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/B0000953_00058] * Alfred husförhör 1881–85 en lång kommentar som någon skrivit till flera år i efterhand om att han var dömd för mord. Också att han flyttade till stockholm 31/10 1885 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037307_00114 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037307_00114] * Alfreds familj 1891–1895 där det står att Alfreds fader vistats i Amerika sedan 1870 och att hans bror Karl Teodor dog 1892. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037309_00374 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037309_00374] * Alfred fotografi Stockholmspolisen. https://sok.stadsarkivet.stockholm.se/databas/stockholmspolisens-spaningsfotografier-1869-1920/Visa/alfred-andersson-engstrom/11487?sidindex=63 [https://sok.stadsarkivet.stockholm.se/databas/stockholmspolisens-spaningsfotografier-1869-1920/Visa/alfred-andersson-engstrom/11487?sidindex=63] * Alfreds storebror: Karl Theodor död 1892 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019546_00065 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019546_00065] * 1880 Alfred Andersson skriven i Byn 118. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037306_00112 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037306_00112] * 1876–1880, Alfred Andersson skriven i Byn 107 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037306_00104 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037306_00104] * Föräldrarna, är syskonen döda? pappan har vistats i amerika i flera år, 1876-80: https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037306_00461 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037306_00461] * Alfred Flyttade 1874 till ”byn” https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037305_00110 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037305_00110] * Alfred folkräkning Rotvik 1871–1875 Alfred flyttade 1874 (bild 459) https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037305_00459 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037305_00459] * Alfreds familj 1866–1870, hans pappa är vid något tillfälle i Amerika https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037304_00282 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037304_00282] * Alfred nyfödd husförhör 1861–1865 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037303_00309 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037303_00309] * Alfreds pappas familj husförhörslängder 1841-45 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037299_00461 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037299_00461] * Alfred Engström födelsebok. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019598_00039 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019598_00039] * Alfreds pappa född i Gillberga socken 1 juli 1840 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037321_00012 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0037321_00012] AUGUSTA OLSDOTTER/OLSSON * Födelsebok Gunnarskog 1881-08-29. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019533_00084 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0019533_00084] * Augusta Olsdotter f 1881-04-03 får en oäkta son Oscar Frithiof i Arvika Köping 1900-12-02. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048887_00066 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048887_00066] * Församlingsbok Arvika Köping 1900 alla tre. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Folk_017064-043 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Folk_017064-043] * Husförhörsbok Arvika Köping 1900. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048803_00073 [https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00048803_00073] LITTERATUR * Boken om Långserud II, utgiven av Långseruds Hembygdsförening år 1996. http://libris.kb.se/bib/2316134 [http://libris.kb.se/bib/2316134] * Hemmanet i Stenbyn, Sylvia Olsson 2008 (två delar): http://libris.kb.se/bib/11419408 [http://libris.kb.se/bib/11419408] och http://libris.kb.se/bib/11419485 [http://libris.kb.se/bib/11419485]

Berättelse om Signe Christina Pehrsdotter som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. Förestält uti en Botferdig Klage-Wisa Och Sjunges som: Himmelriket liknas wid Tijo Jungfrur KÄLLOR * Visarkivets vis- och låtregister [https://katalog.visarkiv.se/lib/views/visolat/ShowRecord.aspx?id=1410877] * 1734 års lag, Missgärningsbalken [https://sv.wikisource.org/wiki/Missg%C3%A4rningsbalken] * Justitieprotokollet för Göteborgs rådhusrätt 1741 7/9 (vol. AIb:14) * Göta Hovrätt Huvudarkivet, C IX CB: 2 (roteln) och B II A: 45 (brottsmålsutslag) * Andersson, Hans, Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita. Skillingtryck om brott och straff 1708–1937 [https://kgaa.bokorder.se/sv-SE/article/2933/aldrig-kommer-duvungar-bla-utav-korpaggen-vit], Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur, Uppsala, 2006 https://youtu.be/kAeVgg5ZP3A MANUS Aron: Innan du bestämmer dig för att lyssna på det här avsnittet vill vi utfärda en varning. Berättelsen om Signe Christina Pehrsdotters liv innehåller både sexuella övergrepp och incest och är om möjligt en ännu sorgligare historia än de vi brukar ta upp här i podden. Hennes och andra utsattas öden förtjänar att inte falla i glömska. Elin: Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita är titeln på en bok om skillingtryck som jag satt och bläddrade i när jag fick syn på boktitelns ord i en av vistexterna. Varför valde författaren just dessa ord till sin titel, undrade jag. Nedanför texten skrev författaren, rättshistorikern Hans Andersson, en kort kommentar om visan: > “Ett lågvattenmärke i den svenska rättshistorien är att både förövare och offret avrättas i detta fall, där en far våldtagit sin dotter.” > > > Hans Andersson Jag tänkte först att detta måste vara en påhittad historia. Men efter lite efterforskning gick rättegångsprotokollen faktiskt att finna. Och förutom skillingtrycket är rättegångsprotokollen den enda källa vi har till detta avsnitt. Aron: Du lyssnar på “en visa om ett brott”, en podcast om skillingtryck, och här följer berättelsen om Signe Christina Pehrsdotter, som för bedriven blodskam med egen fader utstod sitt rättmätiga straff på Göteborgs rättarplats den 9 december 1741. Signe Christina Pehrsdotter föddes år 1708 eller 1709, sannolikt i Christiansund i Norge. Hennes mor hette Inger Christensdotter och hennes far Pehr Amundson Biörkeland. Han föddes ungefär år 1676. Vi vet ingenting om Signes liv före den dag som kom att nämnas under en rättegång ungefär 20 år senare. Signe var endast 14 år när hennes far en dag befallde henne att gå ut i skogen för att plocka bär. Även fadern gick ut i skogen. I rättegångsprotokollet står det att han är i skogen för att “skiuta” vilket överensstämmer med visan där det står att han är i skogen för att skjuta fåglar. I faderns eget vittnesmål berättade han att han hade tagit henne fast och därefter, för första men tyvärr långt ifrån sista gången, våldtagit henne. Signe Christina Persdotter berättade själv i rätten hur hennes far “missbrukat sin faderliga makt och myndighet och emot hennes vilja med våld främjat sin onda lusta.” Vid ett senare tillfälle försökte Signe fly från sin far och begav sig till sin farmor. Men fadern hade snart kommit efter henne. Väl där hade han hotat att skjuta ihjäl Signe om hon inte underkastade sig hans våld. Han hade då uppvisat sådant raseri och sådan grymhet att farmodern hade så gott som tvingat Signe att “bevilja honom hans onda upsåt”. Signe hade inget val. Vi läser ur rättegångsprotokollet: “Hon kände vederstyggelse och afsky för det med fadren plägade syndfulla umgänget, men likväl måst hon vara hans våld undergifven”. Och övergreppen fortsatte. I visan sjungs det om hur Signe pratar med sin mor om övergreppen, men det enda som står nämnt om modern i rättegångsprotokollen är att hon ännu levde då Signe, efter flera års övergrepp, blev gravid. När fadern förstod att Signe var havande insåg han att de måste lämna landet. De reste till Sverige, närmare bestämt Källviken i Bohuslän, där barnet föddes år 1728 eller 1729. Det verkar som att de uppehöll sig där några år innan de flyttade till Haga vid Göteborg. Under åren som kom födde Signe ytterligare fyra barn. Vid rannsakningen i Göteborgs rådstugurätt i september 1741 var hon gravid med ett sjätte barn. Av hennes fem barn var endast en flicka i åttaårsåldern kvar i livet. Rådstugurätten rekommenderade att “Barnen, till undvikande af förargelse, bör skaffas till någon annan ort därest denna onda giärningar okunnig eller åtminstone mindre bekant är.” Hur det gick till när Per och Signe häktades vet vi inte, men från protokollen kan vi utröna att andra hade blivit misstänksamma över deras samleverne och då antagligen angivit dem till lagen. Men vi vet att båda häktades och anklagades för blodskam, ett brott som vid denna tid var belagt med dödsstraff. Signe var vid tiden för rannsakningen 33 eller 34 år gammal. Rådstugurätten fann det nödvändigt att kalla in stadens jordgumma, alltså barnmorska, för att undersöka den arresterade Signe Christina Pehrsdotter, för att bedöma om hon var gravid.  Den 7 september 1741 attesterade jordgumman Margaretha Lutterberg att Signe var gravid i sista månaden och att hon skulle föda “med fjorton dagar över eller under kan ej så noga säjas”. Pehr Amundson erkände i rätten att han hade våldtagit sin egen dotter. Även Signe Christina vittnade i rannsakningen om att hennes egen far hade begått övergrepp mot henne. Rättens utslag var att Pehr Amundson gjort sig skyldig till blodskam, enfalt hor samt våldtäkt på sin egen dotter. Han dömdes i enlighet med missgärningsbalken i 1734 års lag, 59 Capitlet paragraf 1 och 5 samt 22 Capitlet, paragraf 19 till att halshuggas och steglas. I en en av de kommande verserna sjunger visans Signe att “Duvungar blå inte kommer från korpäggen vita.” ett ordspråk som kan liknas vid den mer moderna varianten “äpplet faller inte långt ifrån trädet”. Men det finns inget i rättegångsprotokollet som stödjer att Signe ansåg sig medskyldig. Hon nekade till brott och uttryckte att hon haft vederstyggelse och avsky för det fadern gjorde men att hon inte haft något val, samt att hennes samvetes övertygelse var att deras gärningar var en grov synd.  Pehr Amundson tog på sig hela skulden i rätten och erkände dottern som helt oskyldig. Han menade att han själv stod som ansvarig för gärningarna och att han därför ensam borde straffas. Men rätten lät sig inte övertygas. Vi citerar: > ”Dock likväl och emedan hon tvärt emot sitt samvetes övertygelse om den grova synd och styggelse hvaråt, hon med sin egen fader levat, i 14 eller 15 år hade hon levt tillsammans med honom samt avlat och framhärdat det ena barnet efter det andra samman med honom.” Rätten påstod även att hon aldrig sökte undfly hans vederstyggliga umgänge. Hon angav aldrig fadern till lagen utan det var först när andra blev misstänksamma och hon sattes i häkte och ställdes inför rätta som hon hävdade att hon var ovillig och oskyldig till de gärningar som ägt rum under så lång tid. Av dessa anledningar fann rådstugurätten i Göteborg att Signe Christina Pehrsdotter för sin begångna blodskam och för enfalt hor skulle dömas till att halshuggas och på bålet brännas. Eftersom domen var dödsstraff prövades fallet i Göta hovrätt i Jönköping. Rättegångsprotokollet från hovrätten är daterat den 15 oktober 1741 och är på fyra sidor.  Rätten konstaterar att de anklagades erkännanden överensstämmer med de vittnesmål som inhämtats från Norge. Det gick således att konstatera att dessa personer hade begått blodskam och enfalt hor. Fadern hade dessutom begått våldtäkt på sin egen dotter. Hovrätten fastställde rådstugurättens dom att Per Amundson Biörkeland skulle ”för dessa grova och vederstyggliga brott och missgerningar, seg sjelv till välförtjänt straff och androm till skräck och varnagel, halshuggas och steglas. Samt hon Signe Christina Persdotter jemväl för dess begången blodskam och enfalte hor, lif sitt mista, halshuggas och i bålet brännas.” Avrättningen ägde rum på Göteborgs rättarplats den 9 december 1741. Dagens visa är inte framförd i sin helhet. Utöver de tjugo verserna framförda i detta avsnitt så finns det ytterligare nio verser. Visan framfördes med den i skillingtrycket angivna melodin:  > Förestält uti en Botferdig Klagevisa och sjunges som: Himmelsriket liknas vid tijo Jungfrur. Varken författare eller tryckeri anges i skillingtrycket. Visan uppges vara tryckt ”i år” vilket tolkats som år 1741. STORT TACK till Qaryn Eng och Knapp Karin Norrfors som hjälpt oss med inspelning av musik till detta avsnitt. Tack även till Viktor kronmar som gjort ljudmix av musiken till avsnittet. Och sist, men inte minst, stort tack till dig som lyssnat!  BERÄTTELSE OM SIGNE CHRISTINA PEHRS DOTTER SOM FÖR BEDREFWEN BLODSKAM MED SIN EGEN FADER, UTSTOD SITT RÄTTMÄTIGA STRAFF PÅ GÖTHEBORGS RÄTTARPLATZ THEN 9 DEC. 1741. FÖRESTÄLT UTI EN BOTFERDIG KLAGE-WISA OCH SJUNGES SOM: HIMMELRIKET LIKNAS WID TIJO JUNGFRUR O Herre Gud jag klagar för dig, Min sorg gör mig stor möda Utan du av nåde hugsvalar mig,  Så är jag alldeles öde; Gud nåde oss syndare arme.  Olycklig stund jag födder var,  Vad vill jag min Herre Gud svara, Jag klagar mest på min egen far, Mig förde i dödsens snara: Gud nåde oss syndare arme.  Jag var som nogaste tretton år,  Som rosen nylig upprunnen, Min Fader odygdelig efter mig går,  Att odygd bedriva i Lunden: Gud nåde oss syndare arme.  Min fader sade till mig så: Vi skole åt skogen gånga: Där vill jag skjuta fåglar små Och starar skolom vi fånga: Gud nåde oss syndare arme.  Han hade med sig ett täckeverk,  Samt andra Klenoder små,  Odygden hos honom var så stark, Som Satan hittat uppå: Gud nåde oss syndare arme.  Han frestade mig med orden så, Jag skulle nu göra hans vilja, Då kunde jag ej där på förstå,  Vad som han hava ville: Gud nåde oss syndare arme.  Där tog han mig med våld och makt,  Och sig ej mera vörda,  Jag tänkte han hade i akt, Att han mig ville mörda: Gud nåde oss syndare arme. Jag klagar det för min Moder kär, Det snaraste som jag kunde,  Huru min Fader i skogen där, Mig skämde uti den Lunden: Gud nåde oss syndare arme. Då nu min Moder detta förstod, Som hon på mig kunde märka,  En skräck hon fick i sinne och mod,  En pil uti sitt hjärta: Gud nåde oss syndare arme.        Min kära Moder med ängslan stor Hon svarade mig här på, Låt ingen människa på denna jord,  Det höra eller förstå:  Gud nåde oss syndare arme.  Hon sände mig till min Faders Mor, Hon skulle mig tukta och lära,       Och så sin Son med hårda ord,  Honom lagen förebära: Gud nåde oss syndare arme.  Det kunde dock icke bliva där vid,  Men synden dagelig ökte,  Min Fader lämna mig där ej frid,  Men stundelig mig försökte:  Gud nåde oss syndare arme.  Då gick han om med listighet stor,   Jag skulle honom hemfölja,  Och leva så i samma hor,  Sanningen må jag ej dölja: Gud nåde oss syndare arme.  Det stod så mest uti fyra år, Tills namnen kom uti rykta,  Då syntes honom bäst, han, Fadren vår,  Vi skulle av landet flykta:  Gud nåde oss syndare arme.  Ack att jag hade varit så säll,  När jag med Fadren rymde, Att jag hade farit nordan om fjäll,  Uti de kallaste gömme: Gud nåde oss syndare arme.  Som vi nu tre på flykten tar,  Och skulle av landet rymma, Hin onde och ett sodome-Par, Jag kan det ej förglömma:  Gud nåde oss syndare arme.  Som vi sålunda rymde bort,     Och Fädernes landet lämna,  Vad mera ont i vägen blev gjort,  Det vill jag nu icke nämna: Gud nåde oss syndare arme. När som vi kom i ett främmat land, Där ingen oss klarligen kände, Min Fader han blev till en Tyrann, Sitt sinne han snarligen omvände: Gud nåde oss syndare arme. Min fader utan girighet snöd,  Drev mig i arbet att slava, Jag skulle på landet förtjäna vårt bröd,  Med Räfsa, Skära och Grava: Gud nåde oss syndare arme. När ändat var då Sommaren lång,  Och snön över bergen månd’ ligga, Så drev han mig ut förutan all trång, Jag skulle på landet tigga: Gud nåde oss syndare arme. Jag giver mig skyldig också, Ty får vi bägge nu lida,  Ty aldrig kommer duvungar blå,  Utav korpäggen vita: Gud nåde oss syndare arme. En neslig död har jag förtjänt,  Det kan jag nu besinna, Ty domen är allt skreven och pränt, Gud tröste mig arma Kvinna: Gud nåde oss syndare arme. Min smärta giver mig ingen ro, Min sorg till Månen uppräcker, Mitt hjärta är vordet en pile-sko, Som hanen den mig uppväcker: Gud nåde oss syndare arme. När sorgeröster på högsta står, Min ögon rinna som floder, Mig trösta min dotter är åtta år, Och säger: Gråt icke Moder: Gud nåde oss syndare arme. Imorgon bittida när solen uppgår,  Skall jag åt torget löpa. Där ligger de fiskebåtar små, Där får jag fiskar att köpa: Gud nåde oss syndare arme.   Min dotters frågor, de kränker mig mest, Och sätter mitt hjärta i klämma, Vi Fader och Moder i länkar är läst, När andra de löpa och ränna: Gud nåde oss syndare arme. Evad som vid likprocessen sker, När vi skole hädan fara, Så många ögon som där på ser,   I tager eder till vara: Gud nåde oss syndare arme. Jag levat i bång, och stadig strid Som grannarna veta berätta, Min Fader och Man med yxa och kniv Så mången gång mig anfäkta: Gud nåde oss syndare arme. Gud fägne nu var redlig Präst, Som väl med oss ville tala. Vår söte Frälsare känner oss bäst, Han vill våra själar hugsvala: Gud nåde oss syndare arme.