Historia.nu med Urban Lindstedt

Begreppet propaganda för tankarna till lögner och manipulation, men det började som ett heligt uppdrag att försvara den katolska tron gentemot reformationen. Under världskrigens totalmobilisering på 1900-talet fick propagandan sin moderna karaktär. Radio och film skapade helt nya möjligheter för masspåverkan. Totalitära regimer som Nazityskland och Stalins Sovjet förfinade propagandans estetik och metodik. Affischer, parader, tal och slogans blev verktyg för att forma både verklighetsbild och folkvilja. Och i Sverige och Finland har propagandans verktyg använts för att få oss att dricka mjölk. I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mats Bergman, professor i kommunikation vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och aktuell med skriften Propaganda. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland. Enligt en etablerad definition är propaganda en avsiktlig, systematisk ansats att utforma perceptioner, manipulera kognitioner och styra handlingar i syfte att gynna sändarens mål. Det centrala är alltså inte nödvändigtvis lögnen, utan ensidigheten och manipulativiteten. Propagandan är inte dialogisk utan monologisk – inte inriktad på att främja förståelse, utan lydnad. Vissa forskare har dock menat att denna syn är för snäv. De menar att propaganda inte bara handlar om vilseledning, utan om att konstruera verklighet – att forma identiteter, offentligheter och hela samhällsnarrativ. Med denna förståelse rör sig propaganda inte bara i informationssfären utan i själva ontologin. Den bygger inte bara falska bilder, utan formar själva det som uppfattas som verkligt. På 1600-talet inrättade påven Gregorius XV myndigheten Sacra Congregatio de Propaganda Fide – en institution med syfte att sprida katolicismen och bekämpa reformationen. Det latinska propagare betyder att sprida, alstra eller utvidga – ett uttryck med både agrikulturella och militära undertoner. Men redan i det antika Egypten och Rom användes reliefer, mynt och texter för att förstärka makthavares legitimitet och militära triumfer. Caesar själv agerade propagandist i sina krigskrönikor, och även Bayeuxtapeten kan ses som ett ideologiskt verk som berättigar en erövring. Propagandans dystopiska potential blev tydlig, inte minst i George Orwells 1984, där språket i sig förvandlades till ett kontrollinstrument. Även efterkrigstidens kalla krig innebar ett ideologiskt mediekrig mellan öst och väst, där inte bara bomber utan också budskap var avgörande vapen. Men propaganda är inte alltid lögn. Flera kända propagandister – såsom Nazitysklands Joseph Goebbels – betonade faktiskt vikten av att hålla sig nära sanningen, om än i selektiv eller manipulerad form. Det är därför mer korrekt att tala om propaganda som en teknik för att forma verkligheten snarare än att alltid direkt förvränga den. Med digitaliseringens framväxt har propagandan återigen genomgått en förvandling. I dag är det inte längre enbart stater eller medier som står för påverkan – alla med en internetuppkoppling kan delta i informationskriget. Den nya propagandan är snabb, ofta automatiserad och gränslös. Bild: Beredskapspropaganda som vykort. Kalmar läns museum, Digitaltmuseum. Public Domain. Musik: Strolling Downtown av New Library Sounds. Storyblock Audio. Lyssna också på Från grötmiddag till ensam-sallad framför tv-n på 50 år [https://historia.nu/historia-nu/fran-grotmiddag-till-ensam-sallad-framfor-tv-n-pa-50-ar/]. Klippare [https://www.emstudio.se/]: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt [https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt]. ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Europa befolkades i flera vågor av invandrande jägare, bönder och senare indoeuropeiska herdar under tiotusentals år. Vandringsmönstren skiljer sig också åt mellan kvinnor och män där vandrande jägare skaffade barn med bofasta bondekvinnor. När våra förfäder kom till Europa från Mellersta Östern var kontinenten befolkad av neandertalare sedan flera hundra tusen år tillbaka. Våra förfäder, homo sapiens, förmåga att kommunicera gjorde det möjligt för dem att leva i större grupper, upprätthålla nätverk och organisera kultplatser. De tog också med sig förmågan att utrycka sig med konst och dans. Homo sapiens blev med tiden slutet för neandertalarna. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Bojs som är vetenskapsjournalist och författare. Aktuell med boken Europas mödrar – De senaste 43 000 åren. Europa har befolkades i urtiden i tre vågor: först kom istidsjägarna för 43 000 år sedan, med start för 8 000 år sedan anlände bönderna från Mellersta Östern och sedan för 4800 år sedan kom en våg av herdar från stepperna i Östern. Människorna kom gående och även längs kusterna med båtar. Kvinnornas roll i historien har tidigt osynliggjorts av att organiska material som textiler försvinner, medans stenyxor överlever i årtusenden. Men DNA-tekniken gör det möjligt att förstå den tidiga människans historia på ett nytt sätt. Bild: Venus från Willendorf från Wiens naturhistoriska museum, Wikipedia, Public Domain. Musik: Electra to the Baltic Sea av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio Lyssna också på Språkens historia – från proto-indoeuropeiska till rinkebysvenska [https://historia.nu/historia-nu/sprakens-historia-fran-proto-indoeuropeiska-till-rinkebysvenska/] Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt [https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt]. ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Tredje rikets sista dagar präglades av kaos, förstörelse och död. I sitt politiska testamente utsåg Adolf Hitler storamiralen Karl Dönitz till Tysklands nye statschef. Dönitz var ingen ideolog eller sadist som Himmler eller Goebbels, men en lojal och effektiv tjänsteman i ett system byggt på förtryck och massmord. Regeringen han ledde – den så kallade Flensburgregeringen – existerade i drygt tre veckor med huvudsakligt syfte att organisera kapitulationen och möjliggöra för civila och soldater att fly till väst. I praktiken saknade Dönitzregeringen verkligt inflytande. Tysklands militära kapacitet var krossad, infrastrukturen låg i ruiner och de allierade kontrollerade redan stora delar av landet. Ändå spelade regeringen en viss roll i samordningen av partiella kapitulationer, bland annat i Danmark, Norge och norra Tyskland. Detta är det sista avsnittet i en serie av sju om andra världskriget från podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med militärhistorikern Lars Ericson Wolke, aktuell med boken Tredje rikets sista dagar. Den 7–8 maj 1945 undertecknades Tysklands villkorslösa kapitulation, vilket formellt avslutade kriget i Europa. Trots detta dröjde det till den 23 maj innan Dönitzregeringen arresterades av brittiska trupper och upplöstes. Under mellantiden rådde fullständigt kaos: miljoner människor var på flykt, städer låg i ruiner och tusentals dog i svält, sjukdomar och våld. Tyskland delades upp i fyra ockupationszoner, och i Nürnberg inleddes rättegångarna mot ansvariga för nazismens brott. Karl Dönitz dömdes till tio års fängelse för krigsförbrytelser. I sina memoarer, liksom Albert Speer, försökte han tona ned sin roll och lägga skulden på Hitler. Först långt senare framträdde en tydligare bild av Wehrmachts och SS:s aktiva deltagande i folkmordet. Dönitz var en teknokratisk lojalist. Född 1891, utbildad inom den kejserliga marinen, gjorde han karriär som ubåtsofficer under första världskriget. Under andra världskriget ledde han ubåtskriget mot de allierade med hänsynslös effektivitet och lät använda koncentrationslägerfångar i rustningsindustrin. Han blev partimedlem först 1944, men var länge en trogen anhängare av Hitler. Striderna om Hitlers efterträdarskap hade pågått länge. Hess diskvalificerades efter sin flygning till Storbritannien 1941, Göring föll i onåd, och Himmler förrådde Hitler genom att försöka förhandla med väst. Valet föll slutligen på Dönitz, vars lojalitet aldrig ifrågasatts. Hans regering – baserad i Flensburg vid danska gränsen – försökte fördröja kapitulationen inför Röda armén, och istället prioritera reträtt och överlämnande till västmakterna. Detta ledde till partiella kapitulationer i bland annat Danmark (5 maj), Nordvästtyskland och Nederländerna, samt förhandlingar i Norge. Det var ett försök att mildra konsekvenserna av det oundvikliga nederlaget. Bild: Gripandet av tre medlemmar ur Flensburgregeringen: Alfred Jodl, Albert Speer och presidenten Karl Dönitz. På bilden ses storamiral Karl Dönitz i brittisk fångenskap efter sin arrestering. Dönitz utsågs till Hitlers efterträdare den 30 april 1945 och ledde därefter förhandlingarna om de tyska styrkornas kapitulation i väst. Foto: Malindine E G (Capt), No 5 Army Film & Photographic Unit. Bild BU 6711 ur Imperial War Museums samlingar. Wikimedia commons, Public Domain. Musik: Richard Wagner’s opera Götterdämmerung: Siegfriedsbegravningsmarsch avthe UnitedStates Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media. Lyssna också på Operation Valkyria – en trojansk häst i Tredje Riket [https://historia.nu/historia-nu/operation-valkyria-en-trojansk-hast-i-tredje-riket/]. Klippare [https://www.emstudio.se/]: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt [https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt]. ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland en av de mest omfattande militära operationerna i historien: Operation Barbarossa. Med över tre miljoner soldater, tusentals stridsvagnar och flygplan korsade tyska trupper den sovjetiska gränsen, vilket öppnade östfronten under andra världskriget. Målet var att snabbt besegra Sovjetunionen och säkra "Lebensraum" – livsrum – för det tyska folket. Adolf Hitler drevs av en kombination av ideologiska och strategiska motiv. Han betraktade kommunismen som ett existentiellt hot och ansåg att det tyska folket behövde expandera österut för att få tillgång till livsviktiga resurser såsom olja, stål och spannmål. Dessutom såg han slaverna som underlägsna och ämnade förslava eller eliminera dem för att ge plats åt tyskarna. Detta är det sjätte avsnittet i en serie av sju om andra världskriget från podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Operation Barbarossa. Sovjetunionen var inte helt oförberedd på ett tyskt anfall, men graden av beredskap var otillräcklig. Trots underrättelserapporter om en förestående invasion valde Josef Stalin att ignorera många av varningarna, delvis på grund av misstro mot västerländska källor och en önskan att undvika provokation. Den sovjetiska armén var dessutom försvagad av tidigare utrensningar av officerare och led av bristande modernisering. Inledningsvis hade tyskarna stora framgångar genom sin "blitzkrieg"-taktik, vilket ledde till snabba framryckningar och inringningar av stora sovjetiska styrkor. Städer som Kiev och Smolensk föll, och tyska trupper närmade sig Moskva. Men den hårda sovjetiska vintern, långa försörjningslinjer och envist sovjetisk motstånd försvårade ytterligare framryckningar. Under invasionen begick de tyska styrkorna omfattande krigsbrott. Einsatzgruppen, mobila insatsstyrkor, följde efter de framryckande trupperna och genomförde massavrättningar av judar, romer, kommunister och andra grupper. Civila utsattes för brutala övergrepp, och många städer och byar förstördes systematiskt. Vändpunkten kom med slaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. Efter månader av intensiva strider omringades och kapitulerade den tyska 6:e armén, vilket markerade början på en stadig sovjetisk offensiv västerut. Sovjetunionens förmåga att mobilisera sina resurser, den hårda vintern och Tysklands överskattning av sin egen kapacitet bidrog till denna vändning. Bild: Även om delar av den tyska armén var mekaniserad var man 1941 fortfarande i hög grad beroende av hästar och en stor del av soldaterna avancerade till fots. Bundesarchiv, Bild 101I-136-0882-13 / Albert Cusian / CC-BY-SA 3.0 Wikipedia. Public Domain. Musik: If the war breaks out tomorrow av The Red Army Chorus of the U.S.S.R. Dm. & Dan. Pokrass; K. Listov; A. V. Alexandrov; V. Lebedev; Kumach; Red Army Choir of the U.S.S.R.; Internet Archive, Public Domain. Lyssna också på Hitlers och Stalins koloniala projekt krävde planerade massmord [https://historia.nu/historia-nu/hitlers-och-stalins-koloniala-projekt-kravde-planerade-massmord/]. Klippare [https://www.emstudio.se/]: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt [https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt]. ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Storbritannien stod ensamt kvar mot Nazityskland efter Frankrikes fall. Adolf Hitler ville egentligen ha fred med Storbritannien, men britterna och premiärminister Winston Churchill valde att fortsätta kämpa. För att kunna invadera Storbritannien behövde Luftwaffe först besegra Royal Air Force (RAF) och etablera luftherravälde. Under flera månader kämpade brittiska jaktflygare i Spitfires och Hurricanes mot det numerärt överlägsna Luftwaffe. Trots svåra förluster lyckades RAF stå emot, och när hösten anlände stod det klart att Tyskland hade misslyckats med att krossa det brittiska försvaret. Detta är det femte avsnittet i en serie av sju om andra världskriget från podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Slaget om Storbritannien 1940. Slaget om Storbritannien blev en vändpunkt i andra världskriget. När Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940 blev Storbritanniens situation kritisk. Landet stod nu ensamt, med en krigsmakt som var försvagad efter evakueringen vid Dunkerque. De brittiska styrkorna hade förlorat stora mängder tung materiel, inklusive stridsvagnar, artilleri och transportfordon. Churchills beslutsamhet blev avgörande för Storbritanniens motstånd. Trots att vissa inom regeringen, inklusive utrikesminister Lord Halifax, övervägde en fredsuppgörelse, stod Churchill fast vid sin linje. Han ansåg att fred med Hitler endast skulle vara en kortsiktig lösning som på sikt skulle leda till att Storbritannien tvingades leva under Nazitysklands dominans. Hans beslutsamhet stärkte den brittiska moralen och bidrog till att landet stod emot trycket från Tyskland. Tysklands invasionsplan, Operation Seelöwe, byggde på att Hermann Görings Luftwaffe först behövde besegra RAF och neutralisera den brittiska flottan genom flyganfall. Planen var ambitiös men riskabel – transportfartygen var långsamma och sårbara, och utan luftherravälde skulle de bli lätta mål för brittiska bombflyg och örlogsfartyg. Luftwaffes inledande offensiv började i juli 1940 med attacker mot brittiska hamnar och fartyg i Engelska kanalen. Dessa anfall syftade till att locka ut RAF:s jaktflyg och försvaga det brittiska försvaret innan den stora offensiven tog vid. I augusti gick tyskarna vidare till nästa fas: systematiska anfall mot RAF:s flygbaser, radarsystem och logistik. Under dessa veckor var RAF hårt pressat och förlorade många flygplan och piloter. Trots detta lyckades britterna hålla sina radaranläggningar intakta, vilket var avgörande för att kunna förutse de tyska anfallen. Bild: En formation av Supermarine Spitfire Mk I från No. 610 Squadron, baserad på Biggin Hill, under ett uppdrag den 24 juli 1940. Flygplanen, inklusive N3289 ('DW-K') och R6595 ('DW-O'), flyger i den karakteristiska "vic"-formationen som användes av Royal Air Force under Slaget om Storbritannien. Fotografi taget av Daventry B.J. (F/O), Royal Air Force, och tillhör Imperial War Museums samlingar. Wikipedia. Public Domain. Musik: Wir fahren gegen Engeland av Musikkorpt eines Infanterieregimentes - leitung: B. Ahlers "Wir fahren gegen Engeland" är en tysk marschsång från andra världskriget, känd för sin användning i propagandasyfte. Sången skrevs 1939 av Herms Niel, en av de mest produktiva kompositörerna av tysk marschmusik under det nazistiska Tredje riket. Den användes i samband med Tysklands planer på en invasion av Storbritannien, Operation Seelöwe, men blev även en del av den bredare propagandakulturen inom Wehrmacht. Källa: Internet Archive (Public Domain). Klippare [https://www.emstudio.se]: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt [https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt]. ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.