Dagens boktips 2

Tant

Hej Somna. Jag får upp ett barndomsminne. Det var med mina föräldrar och mina syskon, bilen var full. När man stannade vid ett rastställe längs motorvägen. Vad mysigt det var, trots att man var mitt i en trafiksituation. Det var något med att man var på väg. Egentligen en ganska ful plats, men så sitter man där och fikar. Vid bordet intill sitter ett äldre par och damen har tagit fram kaffetermosen ur sin picknickväska i galon. Det dyker upp en tant i studion. En äldre kvinna med Q, Qvinna. Fru Flimmer, 87 år, beige kappa, knähöga stövlar med en liten näbb längst fram. Hon skickade ett telegram om att hon skulle komma. Hon vill veta vad en podcast är och hur mediet fungerar. Jag förklarar att det är som ett radioprogram, men att det inte sänds ut. Jag förklarar hur det fungerar med RSS-flöden och distribution. För en sekund tror jag att hon lagt sig med ansiktet ner i mattan och somnat. Jag ser att hon andas. Jag börjar bli varse att de där åren kommer, de som Fru Flimmer visar. Jag kollade för några år sedan när jag kunde ta ut mitt individuella pensionsspar och fick svaret 55 år. Det slår mig att det inte är allt för långt bort. Gamla människor har massa bagage som de bär omkring på. Det tänker man inte på. Min gammelgammelmormor hette Ester. Huset hon byggde ihop med sin man är rivet och hennes grav är borttagen. Hoppas att du sover, god natt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ [https://somnamedhenrik.se/] Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ [https://www.henrikstahl.se/] Lyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/ [https://somnamedhenrik.supercast.com/] ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Skunk Hunk

Hej Somna. Jag har varit iväg med bilen idag och satt mig på ett café och drack kaffe. Då öppnade himlen sig och det började regna. Det är en sån sak som gör livet värt att leva, att få sitta i regnet och dricka kaffe. Bredvid cafét låg det en minigolfbana. Nedgången, bleknad, och inte särskilt välbesökt av människor längre. Innan skunkarna bodde där fanns det råttor, sen en räv och idag bor det nästan 40 skunkar där. Matriarken heter Doris och bor inuti en fiberglashaj med sina döttrar. En gång om året håller de sin viktigaste tillställning, Skunk Hunk Galan, eller Mr Skunkiverse som den officiellt heter. Den startade för sju vintrar sedan efter ett tjafs om vem som hade bäst skick på sin svans. Ingen minns riktigt hur det gick till. Pokalen är en kapsyl från en flaska mineralvatten, helt platt och putsad tills den blänker. Man tävlar i fyra grenar: rand, pose, doft och samtal. I år är Valter förhandsfavoriten. Hans rand är så rak att folk faktiskt har kollat om det är äkta. Det är det. Han föddes vacker. Och sen finns det Rune, som bor vid betongbron och har en rand som delar sig i två slingrande grenar uppe vid nacken. Ingen har trott på honom. Kanske inte ens han själv. När galan börjar samlas hela skunksamhället runt hål 9, det med väderkvarnen. Godnatt Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ [https://somnamedhenrik.se/] Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ [https://www.henrikstahl.se/] Lyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/ [https://somnamedhenrik.supercast.com/] ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Bison

Hej Somna, Henrik heter jag. Jag är född 1975 och sedan den dagen har jag gillat att hitta på saker. Nu är det mitt jobb. En del av mig längtar efter att hitta på saker på min fritid, därför att ibland är jag helt tömd på hittepå. Trots det är det som att jag inte riktigt står ut för att jag har så tråkigt när jag inte har något att hitta på. Stundtals känner jag mig lite urlakad. Jag ska intervjua en bison idag. En visent, är det en bison? Han heter Vincent Visent. Han är elva år, vilket är medelålder för visenter. Hans pappa Wilhelm var en av de mest fotograferade djuren i världen. Den klassiska bilden, bisonoxen i solnedgången med ryket ur manken och den där blicken som folk kallar visdom, det är Wilhelm. Han var inte elak, men frånvarande på det där artiga, milda sättet. Han var som vädret, han fanns överallt. När Vincent berättar om det börjar han gråta. Arvet från Wilhelm är inte bara tungt. Vincent har fått tålmodigheten med sig, när andra blir trötta och darriga ute i vinden kan han lugnt stå tre timmar till. Och ett slags jämnmod, förmågan att ställa sig lite utanför allt och se på det skedda. En dag bestämde sig Vincent för att bryta sig loss. Gå sina egna stigar, säga nej. Mitt under den perioden träffade han en älg som hette Kanota, och Kanota brydde sig inte alls om visenter, kända eller okända. Det var befriande på ett sätt som bara en älg kan åstadkomma. Sov gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ [https://somnamedhenrik.se/] Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ [https://www.henrikstahl.se/] Lyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/ [https://somnamedhenrik.supercast.com/] ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Dagens boktips 2

Somna, vad glad jag är att du är här, och vad glad jag är att jag är här. Att jag hoppade på Somna med Henrik-tåget för åtta år sedan, trots att folk ifrågasatte. Jag tror att jag är en sådan som hoppar på saker när de presenteras för mig. Kärlek, jobb, kontorslösningar och samarbeten. Något i dem har en liten del som är lockande, och sen hoppar jag. I det stora hela tror jag att det är bra. I det här avsnittet kör jag "Dong, Dagens Boktips", en lek jag och min vän hittade på baserat på barnprogrammet med samma namn. Det är en improvisationslek där man säger den första boktiteln man kommer på, följt av ett påhittat författarnamn. Man får inte förbereda sig, utan bara säger det första man kommer på. Det blir bäst om man inte försöker allt för mycket. Jag berättar också om när jag gick scenskolan och vi jobbade med clownmetoden. Uppgiften var att skapa en clown utan att bestämma någonting innan man gick ut på scenen. Jag förberedde mig. Det blev en flopp. Nästa dag förberedde jag mig inte alls, och det gick bra. Det är lite som med den här podden. När jag kastar mig ut och inte bestämmer allt för mycket innan, så blir det bäst. Så jag är glad att jag hoppade på Somna med Henrik. Att jag lyssnade på den där känslan. Även om magkänslan inte alltid har rätt. Ibland blir det fel, om det nu finns något som är fel. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ [https://somnamedhenrik.se/] Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ [https://www.henrikstahl.se/] Lyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/ [https://somnamedhenrik.supercast.com/] ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.

Hand

Hej Somna. Jag sitter här i mörkret och tittar på mina händer. Eller jag ser dem knappt, för det är mörkt i Äventyrsvargen. Men jag känner dem. Det är något med det där att titta på sina händer. Förlåt mig, mina händer, att jag tagit er för givna i snart 51 år. Det är så konstigt med händer. De gör saker utan att jag ber dem. Någon gång i ditt liv höll du någons hand för första gången. Undrar vem du höll hand med. Kanske en förälder, kanske ett syskon. Det finns ett ögonblick precis innan man håller någons hand, när händerna är nära varandra men inte rör. Luften däremellan känns nästan tjock, som vadd. Och sen tar någon det första steget, en millimeter, och sen är det gjort. Tänk om händerna har ett eget minne. Att de minns saker som jag inte kommer ihåg. Här om dagen höll jag en hand. Det var länge sedan jag höll en hand. Det är ensamt att inte ha någon att hålla i handen. Mina händer är inga hantverkarhänder. De är inte gjorda för att skapa saker. Jag funderar på handslag. Jag hörde någonstans att det är för att visa att man inte bär vapen. Jag vet inte om det stämmer. Men man känner väldigt mycket i ett handslag. Det finns en sorts trötthet som sätter sig i händerna. Inte i musklerna, utan något annat. Händerna vill bara vila. Det är nog därför vi håller hand när vi är rädda. För att handen är den del av oss som sträcker sig längst ut från kroppen. Nu vinkar min hand till dig Somna. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ [https://somnamedhenrik.se/] Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ [https://www.henrikstahl.se/] Lyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/ [https://somnamedhenrik.supercast.com/] ---------------------------------------- Hosted on Acast. See acast.com/privacy [https://acast.com/privacy] for more information.