Det svåra valet

Vecka 22 och den juridiska gränsen för livet

Harriet Hasselhun arbetar på avdelning C14 på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Här tar hon emot de kvinnor som gör väldigt sena aborter. Aborter som kräver socialstyrelsens godkännande och som kan göras fram till vecka 22. Några hundra meter bort arbetar Ann Edner. Hon är den som försöker rädda barn som föds för tidigt, i vissa fall så tidigt som vecka 22, bara några dagar efter den yttersta abortgränsen. När abortlagstiftningen infördes i Sverige 1975 var marginalen stor mellan de foster som kunde aborteras och de barn man kunde rädda. Men den medicinska utvecklingen har minskat den gränsen och idag skiljer bara några dagar. Vecka 22 har i praktiken blivit en vecka då livet står på spel genom de gränser samhället satt. Men gränsdragningen ifrågasätts från både de som jobbar med extrema aborter och de som försöker rädda för tidigt födda barn. Borde gränsen sänkas? Och hur långt ska vi försöka skjuta gränsen för vad som är ett liv? Läs även

Osynliga prioriteringar i vården

I ett hus utanför Kungsbacka bor Malin Johansson. 2007 drabbades hon av Multipel Skleros. När hon sen kom till sjukhuset med svåra balansrubbningar och stor trötthet nekades hon de mediciner som med stor framgång har fått många MS patienter tillbaka i arbete. Medicinen var för dyr, konstaterade läkarna. Trettio minuter med bil därifrån jobbar Jan Lycke. Han är docent och överläkare på Sahlgrenska sjukhuset. På Sahlgrenska har man sen 2007 stoppat samma mediciner två gånger på grund av det ekonomiska trycket på sjukhuset. Det finns oändliga behov men ändliga resurser. Samtidigt som den medicinska utvecklingen hela tiden går framåt och skapar nya möjligheter kommer möjligheterna också med kostnader som måste finansieras. Prioriteringar i vården har blivit den mest brännande frågan - men politikerna duckar. Det är känsligt att ställa grupper mot varandra och neka sjuka deras mediciner. Men prioriteringar måste ändå göras och görs också; på sjukhusen, i vardagen, men utan insyn och debatt. Jan Lycke vill ha tydligare riktlinjer från politikerna. Men hittills har han mötts med tystnad. Det svåra valet handlar idag om osynliga prioriteringar och dolda val inom vården.

Om rätten eller skyldigheten att leva sitt liv till slut

I en röd villa i Söderhamn bor Lars-Olov Hammergård. Han är sjuttio år gammal och lider av den obotliga nervsjukdomen ALS. Hans kropp kommer bit för bit att sluta fungera men hans medvetande kommer att vara intakt. Lars-Olov vill inte vara med om det. Han vill dö på ett sätt som han anser värdigt. För att lyckas med det behöver han hjälp - dödshjälp. Men dödshjälp är förbjudet i Sverige. Kroppen ska leva tills den dör. Och så måste det fortsätta att vara, tycker Thomas Flodin, ordförande i Läkarnas Etik- och ansvarsråd. Oavsett hur gärna människor i Lars-Olovs situation vill ha hjälp att dö. Det som återstår för Lars-Olov är en långsam och förhoppningsvis smärtfri död i den palliativa vården, eller självmord. I programmet träffar du Lars-Olov och hans husläkare Håkan Åsberg. Det är den läkare som ska följa Lars-Olov in i döden men som varken kan eller vill hjälpa honom aktivt att dö.

Rena sprutor och visionen om det narkotikafria Sverige

I ett husvagnsläger utanför Stockholm bor ett tiotal sprutnarkomaner. Nästan alla bär på den i många fall dödliga sjukdomen Hepatit C och de riskerar även att smittas av HIV. Båda dessa sjukdomar smittar via orena sprutor. En av dem är Titti. Varje dag är en kamp för att få tag på rena sprutor. Titti köper på svarta marknaden, hon tar de sprutor som andra redan använt och hon använder sprutorna om och om igen. I många andra stora städer i Europa finns sprutbytesprogram för att hindra smittspridning. Där kan narkomaner lämna in sina använda sprutor och få nya. Men i Stockholm finns inte detta. Här gäller fortfarande principen om ett narkotikafritt samhälle och man inte får underlätta för narkomanerna, inte ens om det skulle rädda livet på flera av dem. Idag är det lättare att få tag på amfetamin och heroin än på rena sprutor att injicera med. En av de starkaste motståndarna mot sprutbytesprogram är den moderate politikern och polisen Berthold Gustavsson. Han tycker att rena sprutor till narkomaner sänder ut helt fel signaler. Enligt honom är den enda lösningen på problemet att Titti slutar knarka.