Hopp i P1

Det finns idag fler vilda djur i Sverige än vad det har gjort på hundratals år. Nya sätt att hantera människans samexistens med djuren behöver prövas. Året är 1789. Revolutionen har mullrat igång i Frankrike och liknande tongångar hörs i hela Europa. Gustaf III börjar bli nervös. Befolkningen knotar. Han bestämmer sig för att lugna ned dem genom att ge dem rätten att börja jaga. Tidigare hade det varit olagligt för vanliga människor att jaga de flesta djuren i svensk natur. Nu släpptes jakten fri och vem som helst med en bössa fick gå ut och skjuta en älg eller ett rådjur.Det här ledde till att de stora hjortdjuren försvann i princip helt och hållet. Vi vet inte hur många älgar som fanns kvar, det är mycket möjligt att det var färre än tusen i hela Sverige. Kronhjortarna var så få som 50 individer, rådjuren antagligen under 100 stycken i södra Sverige. Andra djur som bävern och vildsvinet blev helt utrotade. Mot slutet av 1800-talet började problemet att uppmärksammas och åtgärder sattes in.Från mitten av 1800-talet bildades en mängd olika jaktsällskap som började lobba för att jakten skulle regleras och andra organisationer drev också på att djurstammarna skulle skyddas. Grunden till den jaktlag som vi har idag kom 1938. Resultatet har inte låtit vänta på sig. På 20- och 30-talet planterade man in bäver från Norge i de svenska skogarna igen. Från mitten av 1900-talet började hjortar, rådjur och älgar på allvar att återhämta sig. På femtiotalet började det dyka upp vildsvin som blir allt vanligare under 70- och 80-talen. Förmodligen har vi fler vilda stora däggdjur, och även många stora fåglar än vad vi har haft under väldigt lång tid i Sverige. Och det är en oerhört positiv utveckling, säger Carl-Gustaf Thulin som är forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet.Bökande vildsvin, och bävrar som bygger dammar bidrar till mer biologisk mångfald och att fler arter av växter, insekter och andra djur klarar sig bättre. Men man kan också föreställa sig en del problem - trafikolyckor, kostnader för lantbruket, får som blir rivna av rovdjur.Maria Johansson är professor i miljöpsykologi vid Lunds universitet. Hon undersöker samspelet mellan människa och miljö. Både om hur vi människor påverkas av vår omgivning och om hur vi påverkar vår omgivning på olika sätt.Maria arbetar med ett projekt med människor som bor med björn eller varg i sitt närområde. I vissa fall med människor som har råkat ut för att deras djur har blivit rivna av rovdjur.Forskningens mål är att förstå de psykologiska processer som ligger bakom den här oron och rädslan. Och det är många faktorer som spelar in. Kunskap om hur djuren reagerar i olika situationer, hur säker man känner sig på sin egen reaktion i mötet med ett rovdjur, och till och med hur mycket man litar på de myndigheter som förvaltar rovdjuren.I Orsa i Dalarna har Maria Johansson samarbetat med Skandinaviska Björnprojektet för att se om biologernas kunskap om björnars beteenden kan hjälpa människor i närområdet handskas med sin oro. Två genomförda studier med sammanlagt knappt 100 personer ser lovande ut. Nu följs resultaten upp för att se om den positiva effekten håller i sig. I så fall skulle det här kunna vara en väg framåt för hur människor ska kunna samexistera med fler vilda djur. Jag tror det är väldigt viktigt att ha med sig att det här med att vi har en situation med fler djur i vår närhet, att det här är inte en rent biologisk fråga utan den är i väldigt hög grad också en social fråga där vi behöver få bättre förståelse för hur enskilda människor reagerar på det. Hur grupper sinsemellan reagerar och hur man institutionellt ska hantera de här frågorna, säger hon.

För bara trettio år sedan drabbades 3,5 miljoner människor årligen av parasiten guineamask, som förorsakar fruktansvärda brännande smärtor. År 2017 kan antalet drabbade för första gången bli noll. År 1979 utplånade mänskligheten för första och hittills enda gången en sjukdom, nämligen smittkoppor. Men nu kan det vara dags igen: snart behöver inga människor längre lida av parasiten guineamask.Ulf Jondelius är professor i evertebratzoologi, alltså specialist på ryggradslösa djur, och arbetar på Naturhistoriska riksmuseet. Han förklarar att problemet egentligen är en liten hoppkräfta som trivs i smutsigt stillastående vatten. Guineamasken finns i hoppkräftorna, som människor får i sig när de tvingas dricka undermåligt vatten. Parasiten tränger igenom tarmväggen på människan, parar sig, och den befruktade honan lever kvar i kroppen. Ungefär ett år senare tar honan sig fram till huden, i syfte att släppa ut sina larver. Processen är oerhört plågsam och en brännande klåda får de drabbade att söka sig till vatten för att svalka sig. Det passar ju bra för den här masken, för den ska ju släppa ut sina larver på det här sättet. Så det är ju nåt slags manipulation av beteendet hos människan som den här masken gör När kroppsdelen kyls av när man knallar ut i vattnet så känner den ju då att det blir lite svalare Och då passar den på att komma fram, förklarar Ulf Jondelius.När maskhonan har kontakt med vattnet spricker den och släpper ut ett moln med larver, som sjunker till bottnen för att kanske bli uppätna av en hoppkräfta och upprepa cykeln. Men vid det här laget har den drabbade människan ofta lidit svårt i månader. Patienter kan bli sängliggande, oförmögna att arbeta eller gå till skolan. Maskens väg genom kroppen utsätter dem för allvarliga risker för ytterligare skador, infektioner och i värsta fall förlamning.Det finns ingen medicin mot guineamasken. Den enda tillgängliga vården idag är att försöka dra den tunna vita masken ur kroppen när den är nära huden. Får man tag på ena ändan kan man långsamt rulla upp masken på en pinne. Men processen är så smärtsam att man ofta bara kan vira några centimeter i taget, och en guineamask kan bli en meter lång.Guineamasken har gjort livet surt för människor i årtusenden. Den har hittats i egyptiska mumier, beskrivits i antika medicinska texter och finns enligt en del tolkningar också i Bibeln. När tillgången till rent vatten genom historien har förbättrats, har maskens spridning begränsats. Men för bara trettio år sedan infekterades fortfarande drygt tre och en halv miljon människor årligen med guineamask. År 2015 dokumenterades bara tjugotvå fall och under de första åtta månaderna av 2016 drabbades elva personer. 2017 kan siffran äntligen bli noll.Eftersom det inte finns någon medicin mot guineamask har hälso-organisationerna blivit tvungna att arbeta systematiskt som en del av samhället för att nå hela befolkningen i de drabbade områdena. Under de senaste trettio åren har tusentals frivilligarbetare rest runt och förklarat maskens livscykel och visat hur man kan filtrera bort kräftorna.Det handlar om relativt enkla medel. Hoppkräftorna är stora nog att ses med blotta ögat, och har man bara kunskapen behövs inte några avancerade metoder för att hålla dem från sitt dricksvatten. Man kan trä ett tygstycke som filter över sitt vattenkärl, eller alltid bära med sig en typ av tjockt sugrör med inbyggt filter i ett snöre runt halsen.Och om man är infekterad och känner den brännande smärtan i kroppen är det viktigt att hålla sig borta från sjöar och vattendrag. I stället kan grannarna hjälpas åt och bära vatten i en hink till den som lider; stoppar man ner foten i den i stället kan man sedan hälla ut vattnet på torra land så att larverna dör.Hemligheten med att verkligen få med sig folk är att bemöta dem som jämlikar, berättar Ernesto Ruiz-Tiben, som är föreståndare för gioneamaskprogrammet på Carter Center, den internationella organisationen som varit drivande i arbetet mot parasiten. Det gäller att sätta sig ner med ledarna i ett samhälle och föra en dialog om vilka lösningar och strategier som kan fungera just hos dem. Inflytandet och kontrollen över processen motiverar dem att faktiskt genomföra de nödvändiga förändringarna. Man kan inte bara berätta för folk att det här vill er regering att ni gör, förklarar Ruiz-Tiben.Organisationen Carter Center, som har haft kampen mot guineamasken som ett av sina viktigaste uppdrag, grundades av den före detta amerikanska presidenten Jimmy Carter, som också personligen varit engagerad i arbetet. Det har hjälpt organisationen att få god kontakt med regeringarna i de drabbade områdena, vilket är en förutsättning för att sedan kunna verka i lokalsamhällena i tillräckligt stor utsträckning.År 2016 fanns guineamasken kvar i fyra länder Etiopien, Mali, Chad och Sydsudan. Men det handlar alltså om färre än tjugo personer som drabbats under året och det kan hända att det sista guineamaskfallet hos en människa redan är bakom oss.Kunskap om maskens livscykel hjälpte befolkningen i de drabbade länderna att själva skydda sig mot parasiten. Myndigheter och civilsamhället, inklusive tusentals frivilliga på plats, gjorde ett fokuserat hälsoarbete - som fungerade trots bristen på rent dricksvatten och mediciner. Det här är en modell som kan kopieras för att stoppa fler sjukdomar framöver.Samtidigt är det viktigt att upprätthålla befolkningarnas kunskap om parasiten. Ett nytt osäkerhetsmoment i arbetet mot guineamasken är också att hundar och vattenlevande djur i vissa områden verkar kunna spela en roll i parasitens spridning. Världshälsoorganisationen följer löpande kunskapsläget på området och informationsåtgärderna kommer att anpassas om det visar sig att det skulle behövas.De tusentals frivilliga arbetat med utrotningskampanjen de senaste decennierna har också viktig erfarenhet som skulle kunna användas i kampen mot andra sjukdomar. Ernesto Ruiz-Tiben säger att det på vissa ställen faktiskt också blivit så, även om det inte är självklart att det alltid lyckas: det beror också på livssituationen hos de enskilda volontärerna och hur engagerade de personligen är i andra sjukdomar.Carter Center planerar härnäst att ta sig an flodblindhet, en annan fruktansvärd parasitsjukdom i vars spridning vatten har en nyckelroll. Den här gången kan information till drabbade befolkningsgrupper kanske kompletteras med medicinering. År 2015 gick nobelpriset i medicin nämligen till forskare som hittat medel som kan motverka parasiten som orsakar flodblindhet. Carter Center har inlett ett långsiktigt lobbyarbete för att distribueras i drabbade områden.Musiken vi spelade i början av programmet är ur en kampanjlåt, Guineamasksången, med den ghananske reggae-artisten Sheriff Ghale. En länk till hela låten hittar du nedan.

Utvecklingen av konstgjorda händer är just nu inne i en enormt spännande fas. Nya proteser ger en upplevelse av känsel i fingrarna och maskininlärning stöder personaliserad tolkning av muskelimpulser. De centrala utmaningarna på området är två. Dels handlar det om att få ut information från hjärnan i handen användaren behöver på något sätt styra hur handen rör sig. Och dels om att få in information från protesen tillbaka in i hjärnan, alltså att kunna använda protesen som om den hade känsel.Ulrika Wijk är arbetsterapeut vid handkirurgiska kliniken i Malmö. Hon jobbar med en studie där personer har fått testa en prototyp av en protes som otroligt nog ger dem känsel i fingertopparna.Sättet som protesen fungerar på är finurligt en i grunden enkel mekanisk lösning. Många personer som t ex blir tvungna att amputera sina händer får en så kallad känselkarta på den arm där handen tidigare har suttit. Nerverna är liksom fortfarande kopplade, så att hjärnan uppfattar vissa punkter på huden på armen som delar av den förlorade handen. Om man rör vid armen på precis rätt ställe känns det som om man rör vid ett finger som inte längre finns. Ulrika Wijk hjälper personerna i studien att hitta den här kartan på sin egen arm. Den nya protesen har en liten luftbubbla i varje fingerspets. Luftbubblan i fingret är kopplad via en slang till en annan luftkudde i basen av protesen som placeras efter varje persons individuella känselkarta. När personen rör något med protesens fingrar så uppstår ett tryck mot luftkudden på armen, vilket hjärnan uppfattar som beröring i fingret. En del människor som har förlorat kroppsdelar upplever också fantomsmärtor, ett slags felsorterade nervsignaler som gör att man kan ha ont i en hand som inte längre finns. En intressant bieffekt av den här nya sortens känselproteser är att ett par av de fem personer som hittills testat dem också fått minskningar av fantomsmärtorna.Men hur ska man då få proteserna att röra sig på ett naturligt och intuitivt sätt? Helst skulle de ju nästan få fungera som tankeläsare som känner av vad användaren vill göra. Christian Antfolk är forskare på Lunds tekniska högskola och en av dem som har tagit fram känselproteserna. Han arbetar också med att ta fram proteser som är bättre på att röra sig. Flera olika sorters proteser har utvecklats under 1900-talet. Från enkla metallproteser som drivs helt av muskelkraft, till sextiotalets första elektriska proteser med en motor som gör att de kan öppnas och stängas. Båda typerna av proteser används fortfarande, i olika sammanhang. Dessutom finns det givetvis händer som är mer i forskningsstadiet.Den nyaste kommersiella protesen som Christian Antfolk visar upp är en ganska smäcker robothand där alla dom olika fingrarna kan röra sig. Den har sex motorer, två som styr tummen och en som styr var och en av de övriga fingrarna. Även om man har de här avancerade händerna med sex motorer i så styrs de fortfarande på ungefär samma sätt som händerna gjorde på femtio och sextiotalet. Även om man har en väldigt avancerad hand så kan man i princip bara öppna och stänga den, säger Christian Antfolk. Utmaningen är hur protesen liksom ska veta vilken rörelse som användaren vill att den ska göra. Det här är ett område där det sker väldigt intensiv forskning just nu. Ett sätt är att använda maskininlärningsmetoder, smarta program som kartlägger mönster i hur musklerna i armen rör sig när en hand formar olika grepp.Man sätter sensorer på båda armarna, ber patienten göra rörelser med den handen hen har och samtidigt tänka sig att hen gör samma rörelse med den hand som saknas. Programmet känner av vilka muskler som är aktiva för vilka grepp, och kan lära sig hur protesen ska röra sig för just den personen.

Läskunnigheten i världen har ökat under de senaste 20 åren. Antalet 15-24-åringar som inte kan läsa och skriva har minskat från 170 miljoner till 115 miljoner. Ett av FN:s så kallade millenniemål var att alla världens barn, pojkar som flickor, ska få gå i skola. Målet skulle vara uppnått 2015. Unesco har sammanställt statistik på läskunnigheten runt om i världen, från Niger där bara tjugo procent räknas som läskunniga till västvärldens i princip heltäckande läskunnighet. Det enda land som rapporterar en hundraprocentig läskunnighet är Nordkorea - en tydlig del av landets försök att utmåla sig som ett paradis.Det finns fortfarande många faktorer som hindrar barn från att gå i skolan i olika delar av världen. Fortfarande går färre flickor i skolan än pojkar, bland annat för att pojkarna i vissa delar av världen ses som de som är ansvariga för familjens försörjning. Det är stor skillnad mellan fattiga och rika familjers tillgång till utbildning. I konfliktområden eller på flykt kan barns skolgång ofta inte säkras alls.När man tittar på läskunnigheten bland världens unga människor, som gått i skola medan millenniemålssatsningarna pågått, har effekten på läskunnigheten ändå varit enorm. Enligt Unescos rapporter har läskunnigheten bland 15-24-åringar under de senaste 20 åren ökat från 83% till 91%. Antalet unga som inte kan läsa i världen har minskar från 170 miljoner till 115 miljoner.Utvecklingen beror nästan helt och hållet på att fler går i skola, men det är sannolikt att vår förändrade relation till text också har spelat en roll, berättar Eva Lindgren, Universitetslektor vid Institutionen för språkstudier, Umeå Universitet. Allt fler skriver mer både privat och i arbetet, och den stora användningen av mobiltelefoner i världen ökar också läsandets och skrivandets närvaro i vardagen.Av de där sista 115 miljonerna ungdomar som inte kan läsa lever många i extrem fattigdom, eller i konfliktzoner där det helt enkelt inte är möjligt att säkra barns skolgång.Att kunna läsa är en absolut grundläggande mänsklig rättighet och det är också ett kraftfullt sätt att bekämpa fattigdom både för individer och för länder runt om i världen. En annan viktig sak som jag ofta tänker på när det gäller läskunnighet och också att skriva är att det är helt nödvändigt för att man ska kunna delta i och utveckla demokratiska samhällen. Jag brukar säga att den som kan läsa kan ta till sig information och kunskap, och den som kan skriva kan också skapa, och göra, information och kunskap, säger Eva Lindgren.För att säkra en fortsatt positiv trend i läsutvecklingen är det viktigt att utbilda tillräckligt många lärare, och att ge lärarna redskap att arbeta på djupet med läsandet och skrivandet. Eva Lindgren berättar att allt fler lärare runt om i världen glädjande nog idag jobbar med det som kallas kritisk läsning, att lära inte bara lära eleverna att läsa och förstå text utan också att alltid aktivt reflektera över texternas avsändare och budskap.Av världens vuxna befolkning är det fortfarande ungefär 16 procent som inte är läskunniga, men den siffran minskar också snabbt allteftersom ungdomar som nåtts av satsningarna på skolan växer upp. För samhället så är det förstås enormt viktigt med läskunniga medborgare, men vi ska inte glömma att de som knäcker läskoden alltid är individer. Att lära sig läsa är precis lika svårt och lika stort i Sverige som det är i Albanien eller Ghana.Carina Fast är litteraturforskare från Uppsala Universitet och fokuserar på barns läsande. Hon påminner om vilken känsla av prestation och nya möjligheter det representerar att knäcka läskoden. Hon påminner också om att barn idag inte bara lär sig läsa genom böcker och bokstäver, utan också utvecklar sin medieläskunnighet genom digitala spel, sociala medier, film, och samtal. Till exempel lär sig barn idag mängder med visuella symboler vid tidig ålder, som senare hjälper dem med bokstäverna och läsningen.De närmaste årtiondena förväntas migrationen öka kraftigt, vilket påverkar läskunnighetsarbetet framåt. En bra grund att bygga på är erfarenheterna av läsning från flerspråkiga familjer och samhällen, menar Eva Lindgren, som arbetar i en del av Sverige där finska, meänkieli och samiska språk har en självklar plats tillsammans med svenskan.Jag tänker så här att språk och kultur, det är ju nånting som är väldigt tätt sammankopplat med identitet, och vi vill ju alla att våra barn ska växa upp med starka och trygga identiteter. Och jag tror att både skolan och hemmet behöver hjälpas åt för att stötta barnen så dom får lära sig att både tala, skriva och läsa - på alla sina språk. För att dom ska kunna ta del fullt ut av sina kulturer och på så sätt utvecklas som trygga individer. Jag tänker också att skolan här har ett stort ansvar att visa föräldrar att alla språk är viktiga, och uppmuntra föräldrar och barn också för den delen att använda alla sina språk i hemmet, säger Eva Lindgren.Inom läskunnighetsforskningen diskuteras just betydelsen av vad vuxna signalerar för värderingar kring barnets språkanvändning, kommenterar Carina Fast. Om en lärare talar om tvåspråkighet som en tillgång påverkar det både barnets självkänsla och förmåga. Där existensen och närvaron av flera språk behandlas som en en självklarhet i undervisningen stimuleras barnens egen nyfikenhet på paralleller och strukturer mellan olika språk.Varje barn som lär sig läsa är en investering i ökad välfärd, bättre hälsa och en fungerande demokrati i världen. Därför är läsningen är ett fokusområde också i FN:s program för hållbar utveckling. Det internationella samfundets nya mål är bland annat att alla världens barn ha tillgång till utbildning på grundskolenivå år 2030.

Antalet personer i Sverige som dödas av andra människor har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Framförallt minskar spontant våld mellan män som en följd av förändrade attityder och värderingar. Dödligt våld minskar både i Sverige och i västvärlden i stort. Det är idag mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan. Enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet personer i Sverige som dödas av andra människor sedan 1990-talet minskat med en tredjedel.Mellan åren 1990 och 1994 dödades ungefär tolv personer per miljon invånare i Sverige varje år. Tjugo år senare, mellan 2010 och 2014, handlade det istället om ungefär åtta personer per miljon invånare och år.Det våld som har minskat är enligt BRÅ framförallt det spontana och alkoholrelaterade: våld mellan män motiverat av ilska, svartsjuka eller kränkt stolthet. Våld som sker med kniv eller slagvapen. Det är det mest utbredda dödliga våldet i Sverige och närliggande länder, och eftersom just det våldet har minskat blir effekten tydlig i statistiken. Men också annat våld har minskat, till exempel dödligt våld i nära relationer.För att förstå den här utvecklingen träffade vi Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet. Hans forskning visar samma bild som BRÅs statistik: dödligt våld minskar, inte bara i Sverige utan i väst generellt. Men varför är har mycket av statistiken fokus på just dödligt våld? Varför inte misshandel eller sexuellt våld? Dödligt våld är en bra indikator på hur våldet generellt utvecklas i vårt samhälle, förklarar Estrada. När det dödliga våldet ökar eller minskar så antar forskningen att det också säger någonting om misshandel eller annat våld som är svårare att jämföra historiskt eller mellan olika tidsperioder.De allra flesta människor tycker det är fel om vi dödar varandra, medan det kring andra typer av våld finns större kulturskillnader. Till exempel förbjöds aga av barn i Sverige 1979. Bara en generation tidigare var det mindre vanligt att betrakta det som otillåtet våld att slå sitt eget barn. Sådana kulturskillnader gör det svårt att jämföra våldsstatistik mellan olika länder eller olika tider. Om antalet våldsbrott till exempel går upp kan det vara en förändring både i faktiska händelser, eller en större benägenhet att anmäla.Mycket allmänt kan man säga att minskat dödligt våld är en lång historisk trend. I Europa kan historiker använda dokumentation från rättegångar där det går att se hur många som dömts för mord och dråp under åren, vilket ger en god fingervisning om hur utbrett mord och dråp varit. Dokumentationen är förstås inte fullständig, men sammantaget ser man ändå en minskning över tid.En anledning är att vården vid till exempel misshandel har blivit mycket bättre under århundradena, så att det nu går att överleva skador som tidigare hade varit dödliga. Men det ger inte hela förklaringen. Och det förklarar inte de stora förändringarna som har skett sedan mitten av nittiotalet. Vad tänker då kriminologiprofessorn Felipe Estrada kan vara anledningen till att vår värld blivit säkrare? Den generella trenden är att vi ser alltmer allvarligt på våld, säger han. Vi anser att våld och överhuvudtaget att bete sig väldigt utåtagerande är någonting som är ofint. Och något som vi då ska kontrollera, vi ska vara självkontrollerade individer och bete oss civiliserat.Dödligt våld sker i första hand mellan män, berättar Felipe Estrada. Därför kan en del av förklaringen till varför det har minskat finnas i en förändrad syn på hur män bör bete sig. De stora variationerna av dödligt våld, när det ökar och när det minskar, har att göra med hur män i det offentliga rummet beter sig. Vad den här förändringen av mansrollen beror på är svårt att säga.Det finns organisationer som aktivt arbetar med att försöka motverka våld just genom att låta killar reflektera över den egna mansrollen och hjälpa dem att aktivt välja vilka beteenden de faktiskt vill leva med och vilka de hellre skulle förändra. En sån organisation är Män för jämställdhet. Sofie Kindahl är projektsamordnare där och hon menar att det skett en stor förändring i det offentliga samtalet kring våld de senaste decennierna. Dels ser vi ju en jättestor efterfrågan inom den verksamhet som jag jobbar i från skolor och kommuner, som vill börja jobba mer systematiskt med frågor som handlar om att förebygga våld och utmana stereotypa maskulinitetsnormer. Och vi ser också från politiskt håll att man går in och satsar väldigt mycket på det här frågorna just nu, säger Sofie Kindahl. Det organisationen gör är att hjälpa unga killar att reflektera och prata om hur de ser på maskulinitet och mansrollen, med samtalsmaterial, via chatt eller ute på skolor. Och Sofie Kindahl ser hur intresset från killarna ökar.Samtidigt som den här typen av organisationer kan påverka individuella liv väldigt mycket, är det förstås inte de som ensamma driver den kulturella förändringen kultur och normer skapas varje dag genom alla våra handlingar, på alla samhälleliga plan. Man kan jämföra med barnagan igen: lagen kom till för att förändra värderingar, men den var också ett resultat av att förändringen redan hade nått en bra bit på väg i samhället i stort. Professor Felipe Estrada ser paralleller till hur vår inställning till miljöfrågor förändrats.  Det tar nu nästan fysiskt emot att slänga alla sopor i samma behållare. Vi skulle aldrig slänga en folkölsburk i vattnet när vi sitter ute, utan vi tar med oss den och lägger där den ska vara. Minskningen i dödligt våld är ett exempel på att något så privat och otydligt som samtal om värderingar, och reflektion över det egna beteendet, med tiden kan få stora systemeffekter. Särskilt om förändringen har aktivt stöd av lagstiftning, offentliga institutioner och civilsamhället. I en tid av komplexa utmaningar är detta en hoppfull insikt. Kommentar på veckans avsnittMånga lyssnare har hört av sig angående BRÅ:s statistik som vi citerar, och pekat på att 2015 års siffror skulle representera ett markant trendbrott, där det dödliga våldet i Sverige åter stigit till 90-talsnivåer. Varför var inte det med i programmet?De nya siffrorna diskuterades av oss under intervjun med professor Felipe Estrada. Han menar att det är för tidigt att bedöma om våldsbrotten de senaste åren skulle representera ett långsiktigare trendbrott.Antalet konstaterade fall av dödligt våld fluktuerar från år till år. År 2007 var siffran till exempel 111 kostaterade fall, medan den uppmärksammade siffran från år 2015 var 112. Åren däremellan har antalet fluktuerat mellan 68 och 93. Eftersom variationen är stor är det viktigt att se de större linjerna. Brottsförebyggande Rådet bedömer fortfarande att trenden sedan 90-talet är nedåtgående.Eftersom avsnittet handlar om långsiktig utveckling valde vi på redaktionen att bara ge de senaste siffrorna några meningar i programmet. Under manusarbetets gång försvann de raderna tyvärr helt och hållet som följd av ett enkelt mänskligt misstag, vilket också ledde till att formuleringen "det är idag mycket mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan" kom med i programmet. Vi har nu på webben strukit ordet "mycket".Misstaget är tråkigt eftersom siffrorna väcker väldigt intressanta frågor, som med tiden kommer fördjupa vår förståelse av varför den övergripande trenden har varit och sannolikt fortfarande är minskat dödligt våld. De senaste siffrorna återfinns självklart på BRÅ:s hemsida som vi länkat till hela tiden, nu med en direktlänk till de aktuella siffrorna.Johanna Koljonen, producent